Bakgrund

Rurik Pitkänen föddes år 1898 i Siilinjärvi. Han hade redan börjat i folkskolan när han som nioåring förlorade hörseln efter scharlakansfeber. Efter det fortsatte han skolgången i dövskolan i Kuopio till år 1914.

Rurik kom in i tryckeribranschen som så många andra döva. Han studerade till sättare år 1919 och fortsatte studierna i Helsingfors till år 1924. Inom den grafiska branschen hittade den unga Rurik sin plats. Han kompletterade ännu sina studier med en kurs i grafik på Ateneum åren 1923–1925. Några år senare studerade han ännu till faktor och han blev vårt lands första döva faktor. På 1920- och 1930-talen arbetade han i boktryckerier som accidenssättare och i förmansuppdrag som faktor. Som en bildad man specialiserade han sig på reviderings- och korrekturläsning av veteskapliga verk.

Boktryckeriet Surdus

Rurik arbetade på gräsrotsnivå för dövas yrkesutbildning och sysselsättning. Det egna yrket stod honom närmast om hjärtat livet ut för han var medlem i dövas eget tryckeri Surdus styrelse från år 1931 till sin död. Surdus i Helsingfors som grundades år 1929 kan ses som ett viktigt yrkes- och ekonominät på 1900-talet. Största delen av företagets aktieägare var döva.

Företagets fader var ursprungligen Oskar Wetzell som kom med idén om ett tryckeri som skulle fungera som en yrkesskola för döva. Han hann dock dö innan företaget bildades, men företaget grundades ändå.  När Rurik kom med i Surdus styrelse år 1931 fanns där bl.a. Lauri Wainola och Eino Karilas. De sista 10 åren av sitt liv var Rurik styrelsens ordförande. Tiotals döva fick utbildning för tryckeribranschen och arbetade i företaget ända in på 1970-talet.

Bakgrund

Torsten Rikström föddes i Lovisa år 1916. Han förlorade hörseln när han var tre år. Pojken skickades till den svenska dövskolan i Borgå där han gick till år 1932. Efter skolan arbetade han som bokbindare i Lovisa och senare hos Suomen Kirjallisuuden Kirjapaino Oy till pensioneringen.

Han kom med i föreningslivet år 1937 när han blev medlem i Helsingfors Dövas Förening. Hans smeknamn blev ”Totti” och under det namnet kände alla honom. Totti innehade olika förtroendeuppdrag i föreningen i 27 års tid. Tillsammans med Aura Ahlbäck grundade han föreningens ungdomsklubb år 1940. Ungas angelägenheter följde honom också senare. Utgående från hans förslag ordnades dövas första nordiska ungdomsläger. År 1953 gifte sig Totti med Ulla Hildén och paret fick tre barn.

Kulturpersonlighet

Torsten är mest känd som en aktiv kulturpersonlighet vars bravurnummer i många kulturevenemang var J. L. Runebergs dikt Svanen på visuellt teckenspråk. Hans styrka låg också i scenkonsten och deklamationen, han deklamerade dikter under många år på dövas kulturdagar och pensionärernas kulturevenemang. Oförglömliga är hans tolkningar av Aleksis Kivis byskräddare Eenokki år 1958 och Molières Den inbillade sjuke år 1978. Torsten Rikström fortsatte berömda döva kulturpersonligheters traditioner genom att leda teckenkörer. Han ledde bl.a. Kajanders hymn till fosterlandet på öppnande av de första kulturdagarna 1956.

Till sitt sätt var Totti en ”gamla tidens gentleman”. Han var alltid artig och uppmärksam med en glimt av humor i ögonvrån. Han följde ända till det sista det gamla sättet att komma till föreningens klubbkvällar i kostym och slips. Barnen som vimlade omkring på dövföreningen var särskilt viktiga för Totti. Många gånger gladde han dem med berättelser om för barnen bekanta ämnen med inslag av teater.

Dövas teater stod Totti nära. Han satt alltid i publiken oberoende av föreställning. Som en hedersbetygelse till Torsten Rikströms arbete med dövas scenkonst ändrade dövas teater år 2005 namnet till Teatteri Totti.

Bakgrund

Svante Lagergrén föddes i Halmstad i Sverige år 1844. Hans far var handlare, men lämnade familjen på 1850-talet och modern måste försörja sina fyra barn som småbarnslärare. Svante förlorade hörseln när han var fyra år. Den konstnärligt begåvade gossen fick börja som praktikant hos en porträttmålare i Halmstad. När Svante var 13 år skickade mamman honom till Manilla dövskola i Stockholm. I skolan lärde sig den konstintresserade Svante vid sidan av läroämnena också snickaryrket.

Fotografen Lagergrén

Svante Lagergrén flyttade till Finland år 1871 och fick arbete som snickargesäll på dövskolan i Åbo där han arbetade under den döva Herman Fonselius. Men snickaryrket var tungt och Svante började leta efter andra sätt att försörja sig. Då erbjöd Fritz Hirn som var lärare vid dövskolan i Åbo sin hjälp. Fritz Hirn hade i sin ungdom blivit intresserad av fotografering genom sin lärare Carl Oscar Malm och hade arbetat som fotograf i Helsingfors innan han blev dövlärare. Fritz Hirn började lära Svante fotografering enligt metoden gesäll-mästare som man lärde sig många andra yrken på 1800-talet.

Efter att ha fått den grundläggande undervisningen av Fritz Hirn fick Svante plats som praktikant i fotografiaffärer i Åbo och Helsingfors. I mitten av 1870-talet grundade han ett eget företag i Tammerfors. I staden hade tidigare funnits enbart fotografer som hade arbetet som bisyssla eller gästande fotografer. Svante Lagergréns ateljé var den första permanenta fotografiateljén i Tammerfors.

I en annons år 1876 berättas att Svante Lagergréns ateljé ligger nära salutorget i Tammerfors och att den är öppen alla dagar från nio till fyra. I ateljén togs bilder och kopierades och förstorades gamla fotografier och tavlor. Svante tog i sin ateljé personfotografier och visitkort som var populära men han var speciellt känd som landskapsfotograf. Bland hans kunder fanns såväl bankdirektörer, handelsmäns fruar, apotekare, pastorer som droskchaufförer, tjänare och vävare. Lagergréns ateljé hade ingen konkurrent före år 1879. År 1881 hade Svante redan en så stabil ekonomi att han kunde gifta sig med den döva ölfabrikördottern Anna Wilhelmina Muhr från S:t Petersburg.  Svante Lagergrén arbetade i Tammerfors ca 15 år. Han idkade fotografering senare också i Hangö och Björneborg.

I släkten Savisaari fanns det dövhet i flera generationer. Den första kända döva i släkten är Elias Savisaari (1850–1906) som gifte sig med sin tidigare skolkamrat Maria Valkama (1857–1938). Familjen bosatte sig i Savisaari torp i Alavo. Alla barnen var döva och skickades i sinom tid till dövskolan i Åbo. Familjens hemspråk var teckenspråket. Den nästyngsta sonen, Elias (1890–1972) efter sin far, deltog ivrigt i dövföreningens verksamhet i Åbo där han stannade efter att ha fått arbete som skräddare. På grund av sin bakgrund var Elias mycket dövmedveten vilket gjorde att han var en balanserad och positiv person. Han gifte sig med en finlandssvensk flicka Rakel Karlsson (1896–1984) år 1923.

Den döva familjens hörande barn: Runo och Eino

Paret Savisaaris alla barn var hörande. Föräldrarna uppfostrade alla sina fyra barn, Elise, Runo, Tora och Eino, till medlemmar i dövsamfundet. Dottern Elises fadder var t.o.m. Finlands Dövas Förbunds reseombud John Sundberg. Barnen besökte regelbundet både far- och morföräldrarna och ärvde på så sätt fyra språk: finska och svenska och finskt och finlandssvenskt teckenspråk.

Runo Savisaari (1927–2007) kom med i dövas organisationsliv år 1958 och han var ordförande för Finlands Dövas Förbund åren 1962-1991. Det sägs att fadern sagt till sin son: ”Du måste alltid lyssna till döva.” Och det gjorde han! På grund av sin familjebakgrund förhöll han sig alltid jämlikt till döva. Han var en omtyckt föreläsare och aktiv skribent i Kuurojen Lehti som tog ställning till saker och ting. Han tolkade vid många tillfällen, startade dövförbundets biståndssamarbete i Afrika för att förbättra dövas organisationsverksamhet och levnadsförhållanden och var medlem i Dövas Nordiska Råd. Man minns Runos tid i förbundets ledning från många byggnadsprojekt. Han hade ett finger med i spelet när dövas kurscenter Malmåsen och Ljusa Huset blev till.

Finlands Dövas Förbunds tidigare verksamhetsledare Liisa Kauppinen skrev om Runo Savisaari:

Hans respektfulla attityd till våra önskemål, initiativ och åsikter och beaktandet av dem i förbundets mål och i utvecklandet av samhällets service bidrog till påverkade utvidgningen av förbundets verksamhet och förbättringen i vår samhälleliga ställning.

Eino Savisaari (1933–1989) minns man bäst som den vältaliga dövprästen för döva i Åbo- och Borgåtrakten. Han började som dövpräst år 1961 och skötte tjänsten till sin död. I sitt arbete måste han använda både det finska och det finlandssvenska teckenspråket som han var skicklig i. Han hade ju lärt dem som sina modersmål. För honom var det viktigt att utveckla teckenspråket. Han var med om att utarbeta den första illustrerade teckenspråksordboken och gjorde läromedel i teckenspråk. Liksom brodern Runo var också Eino med i dövas internationella verksamhet. Dövas mission, Finlands Dövas Förbunds biståndssamarbete och Dövas världsförbunds verksamhet ledde till talrika utlandsresor.

Två familjer inverkade i början av 1900-talet på dövas historia i Tammerfors- och Birkalatrakten: Ritala och Talvia. Siiri, Evert, Heikki och Juho Felix Talvia var med om att grunda dövföreningen i Tammerfors. Till grundandet av dövföreningen Heffata i Vittis åter bidrog Kaarlo, Vilho, Eeva och Akseli Ritala. Familjerna knöts samman genom äktenskapet mellan Eeva Ritala och Tammerfors stora döva konstnär Juho Felix Talvia.

Familjen Talvia (tid. Helin)

I familjen Talvia föddes fyra barn: Heikki (1872–1943), Evert (1874–1934), Juho (1879–1960) och Siiri (1883–1964). Av barnen var Heikki, Juho och Siiri döva. I slutet av 1800-talet reste Albert Tallroth omkring i landet och uppmanade döva att slå sig samman för sin gemensamma sak. Utöver bröderna Talvia blev också Kaarlo och Eeva Ritala intresserade av föreningsverksamheten i Tammerfors.

Den konstnärligt begåvade Juho Felix reste efter studierna till de stora huvudstäderna i Central-europa bl.a. Paris och Berlin för att studera konst. Men konstnärslivet fick inte Juho att glömma Eeva Ritala som han träffat i Tammerfors utan de började sällskapa efter att han kommit hem och bröllopet firades år 1906.

Ritala rusthålls döva syskon

Ritala rusthåll låg i Birkaland vid Kumo älv. Det var i början av 1900-talet en rik gård som omfattade två huvudbyggnader. I Ritala föddes en hel generation döva: Kaarlo (1875–1928), Vilho (1876–1945), Eeva (1877–1953) och Akseli (1879–1940).

När fadern dog år 1911 måste syskonen kämpa mot myndigheterna vid tinget för att bli fria från förmyndarskapet och för att få överta den stora egendomen. Vid tinget kämpade pastor Huugo Nyberg och Julius Hirn för syskonens sak. Syskonen Ritala förklarades myndiga år 1911. Men de hade två goda män för att bevaka deras intressen.

Föreningslivet i Ritala

År 1907 flyttade Elma Ignatius (f. Eklund), själen i dövas samfund i Helsingfors, till Vittis med sin man. Hon förde med sig tanken på grundandet av en egen dövförening. För att grunda föreningen samlades 28 döva på prästgården i Vittis. På plats fanns också syskonen Ritala som senare innehade flera förtroendeuppdrag i föreningen.

I Ritala fanns det alltid rum för döva. Många som kom till söndagsmötena kom redan föregående kväll till Ritalas lördagsbastu. Också större fester ordnades. För festerna samlades man i Ritalas pörte eller i något av de talrika uthusen. Man kunde stanna också en längre tid på gården och man kunde också ibland ordna arbete åt dem som ville. I pörtet ordnads kvällssamkväm och skådespel. En kväll fick man se Oskar Wetzells trollkonster och Bruno Mouton som Chaplin!

Julia Tavaststjerna (1844–1929) kom från en känd adelsfamilj och gifte sig med dispens med sin kusin Karl Alfred Stadius. Paret fick tre barn av vilka det mellersta Valter Stadius (1869–1935) blev döv som treåring. Sonens dövhet öppnade ett nytt kapitel i bergsrådinnan Stadius liv. Hon använde sina skriftliga talanger och sin samhällsställning för döva och var aktiv även i dövas organisationsliv. Hon var med om att grunda både Helsingfors Dövas Förening och Finlands Dövas Förbund. Hon var en av de synligaste gestalterna i dövsamfundet vid sekelskiftet.

År 1880 skickade familjen Stadius sin nioåriga son Valter till Tysta skolan i Stockholm. Efter fyra år återvände Valter hem till Finland och fortsatte skolgången i dövskolan i Borgå år 1884. Samma år som den femtonårige Valter började den sjuåriga fabriksarbetardottern Olga Härkönen (f. 1877) och nioåriga Hulda Hakala dövskolan i Borgå. Valter gick ut skolan år 1889 och lilla Olga från S:t Petersburg fortsatte ännu skolan till år 1893.

Vardagsrummet hos familjen Stadius som bodde i Helsingfors var mötesplats för döva innan föreningen grundades. Hemmet blev på 1890-talet samlingsplatsen för en liten krets döva och man kunde då där träffa på många märkesmän i dövas historia. Den här gruppen grundade under Albert Tallroths, Julius Hirns, Valter och Julia Stadius ledning Helsingfors Dövas Förening år 1895.

Valter och Katarina

År 1896 förändrades Valter Stadius liv när den 25-åriga ortodoxa prästdottern Katarina Popoff från Helsingfors blev medlem i föreningen. Mellan dem tändes ganska snabbt en gnista för redan på hösten nästa år annonserade de sin förlovning i Kuuromykkäin Lehti. Men någonting gick galet. År 1898 kom den 29-åriga sonen i en officersfamilj, Axel Edvard Klöverskiöld, som flyttat från Sverige med i föreningens verksamhet. Det uppstod ett triangeldrama som ledde till att Valter och Katarina slog upp förlovningen. Katarina och Axel Edvard gifte sig redan samma år. Alla tre fortsatte i alla fall verksamheten i föreningen och Valter kunde inte undvika att stöta på paret på föreningens kvällssamkväm, skådespel eller idrottsaktiviteter.  Kan det ha berott på hjärtesorg eller något annat, men snart efter sin fars död år 1900 flyttade Valter med sin mor till Tavastehus och därifrån till Paris där Valter förtjänade sitt uppehälle som affärsman. Katarina och Axel Edvard flyttade vid samma tid till Sverige.

Kärlek mellan tidigare skolkamrater

Valter Stadius återvände till Finland år 1904. Under hans frånvaro hade Valters tidigare skolkamrat Olga Härkönen, nu en vuxen kvinna, börjat besöka dövföreningen. Den temperamentsfulla och sprakande Olga var senare en av dem som grundade föreningens damklubb. Paret hittade varandra och bröllopet firades i november 1905. Redan följande sommar föddes dottern Rea (1906–2003). Familjen bodde i ett stort trähus hos Julia Stadius där Julia hade ett pensionat.

För lilla Rea blev dövföreningen lika viktig som för föräldrarna och farmodern. Familjens hemspråk var teckenspråket och alla var aktiva i dövsamfundet, var och en efter förmåga. När Rea var skolflicka sade hennes farmor att hon ville att Rea skulle fortsätta det arbete hon gjort bland döva när hon inte längre fanns. Rea gifte sig aldrig. Dövas ärenden kom alltid först. Hon ordnade med arbete, tolkade och ordnade och ställde.

Bakgrund

Raija Nieminen som föddes i Jämsänkoski började småningom förlora hörseln i 3- 20-årsåldern. Hon blev student i samskolan i Jämsä år 1956 och studerade efter det till kandidat i humanistiska vetenskaper. I slutet av 1960 hittade hon teckenspråkiga döva och kände att hon hittat rätt plats åt sig. Hon fick förtroendeuppdrag i Finland Dövas Förbund men reste efter avslutade studier med sin man och sina två söner till ön St. Lucia där hennes man arbetade i FN-uppdrag. Där arbetade hon som volontär i dövskolan. Senare skrev hon boken Äänetön saari (Den ljudlösa ön) om sina erfarenheter i St. Lucia. Boken översattes senare till engelska och dramatiserades år 1991.

Dövkulturen som kall

När hon återvände till Finland år 1979 blev Raija Nieminen anställd som generalsekreterare vid Finlands Dövas Förbund. Då blev dövkulturen en viktig del av hennes arbete. Hon var med i den av undervisningsministeriet år 1982 tillsatta kulturarbetsgruppen som dess sekreterare och Finlands Dövas Förbunds kultursekreterare.

När dövas Kulturcenter grundades år 1988 utnämndes hon till dess chef. I sitt arbete strävade Raija efter att lyfta fram dövkulturen också utanför dövsamfundet och på så sätt trygga de ekonomiska förutsättningarna för verksamheten. Kulturcentret fortsatte dövas traditionella kulturella linje som fick nya inslag genom Dövas museum och Dövas Teater. Raija ordnade dövas kulturdagar som årligen lyfte fram dövkulturens hela spektrum. Hon lät kulturen följa med tiden. Därför fick också förändringarna i samhället synas på kulturdagarna även om den traditionella kulturen med deklamation och folkdans hade sin plats.

Raija Nieminen valdes till president för Dövas världsförbunds kultur- och konstkommission och hon representerade Finlands Dövas Förbund på nordiska kulturseminarier och kulturfestivaler. Till en början upplevde hon att arbetet var utmanande och tungt men småningom började det löpa. Hon ansåg att den tid som gick åt i världsförbundets uppdrag inte tog tid från arbetet i förbundet utan tvärtom blev till nytta också för oss.

Dövmedvetenheten

När dövmedvetenhetsideologin rotade sig i Finland på 1970–1980-talen var Raija aktivt med om att ordna evenemang och hålla föreläsningar för döva om temat. Hon ansåg att döva måste få vara döva och känna sig lika värdefulla som hörande. Enligt Raija förutsatte detta att teckenspråket accepterades som ett språk bland andra språk.

Elin Carlstedt (1864–1949) var en av de döva lärare som arbetade inom undervisningen innan man i dövskolorna i Finland tog i bruk talmetoden. Hon undervisade döva flickor i handarbete åren 1882–1893. Elin Carlstedt var i över tjugo år ordförande för den svenska dövföreningen i Borgå.

Bakgrund

Elin Carlstedt föddes år 1864 i en svensk officersfamilj i Borgå. Hon förlorade tidigt hörseln som en följd av scharlakansfeber. När hon var sju år började hon i dövskolan i Borgå år 1872. Hon gick i skolan när den leddes av Selma Åkerstedt och Achilles Sirén. Det är möjligt att hon var i skolan redan under C. H. Alopaeus tid. Hon slutade skolan år 1881.

En finlandssvensk lärare

År 1882 undervisade den begåvade 17-åriga Elin små barn i handarbete som oavlönad lärare i sin gamla skola. Hon var en mycket framstående handarbetslärare och hon fick särskilt beröm för sina broderier. Läsåret 1881–1882 var elevantalet 15, av dem 5 flickor och 10 pojkar från svenskspråkiga hem. Från år 1886 började Elin få lön för sitt arbete. Elins kollega var hennes tidigare skolkamrat Isak Eneberg som var lärare i Borgå 16 år från år 1877. Föreståndare för skolan blev år 1890 Elins kusin Valter Forsius som två år senare blev abnormskoleinspektör. Elin måste sluta sitt arbete 1893 när skolan i undervisningen övergick till talmetoden vilket ledde till att de döva lärarna småningom måste sluta sitt arbete.

När hon var tvungen att sluta som dövlärare livnärde sig Elin som kravattsömmerska i Borgå. Man visste att fröken Carlstedt sydde de finaste kravatterna i Borgå! Hon fick också i uppgift att sy Helsingfors Dövas Förenings fana. Vid sidan av sitt arbete ledde Elin Carlstedt dövföreningen i Borgå i över två decennier. Elin gifte sig aldrig. Hon dog 86 år gammal på Åvik i Hyvinge.

Oskar Wetzells (1888–1928) samtida ansåg honom vara en av de viktigaste personerna i dövsamfundet. Historien har visat att denna beskrivning levt kvar länge. Han var en mångsidig begåvning som blev känd som en framgångsrik idrottsman och trollkonstnär såväl bland döva som bland hörande. Han representerade Finland vid två olympiska spel åren 1908 och 1912 och vann nio finska mästerskap i simhoppning. Han spelade en viktig roll i den finländska simhopphistorien och har med sitt eget exempel lockat talrika ungdomar att idrotta.

Bakgrund

Oskar Wetzell föddes år 1888. Familjens far arbetade som kusk på Sinebrychoffs bryggeri i Helsingfors och senare som handelsman. Pojken blev döv efter en influensa när han var två år och som sjuåring skickades han till dövskolan i Borgå. Man vet att han var temperamentsfull men lydig. När han slutade skolan år 1904 studerade han till bokbindare vid Helsingfors Centraltryckeri där han arbetade de tjugo följande åren. Han ansågs vara varmhjärtad, ärlig och en trevlig sällskapsmänniska.

Idrottsverksamheten

Den livliga och snabba Oskar blev snabbt intresserad av idrott i skolan. År 1903 började han idka simning i Helsingfors simklubb och gick snabbt framåt. Hans huvudgren blev simhoppning. Han bekantade sig med simhoppning i början av 1900-talet då grenen ännu var relativt ny i Finland och antalet simhoppare var litet. Oskar specialiserade sig på svikthopp men deltog också i tävlingar i höga hopp. Oskar deltog första gången i nationella simhopptävlingar år 1906. Efter det fick han namn om sig både inom svikt- och höga hopp. Han vann fem finska mästerskap i svikthopp och fyra i höga hopp.

Tack vare sina framgångar valdes Oskar att representera Finland i internationella tävlingar för såväl döva som hörande. År 1908 deltog han som Finlands representant i olympiska spelen i London. Bland de sex finländska simmarna fanns två simhoppare: Oskar Wetzell och Toivo Aro. Oskar deltog både i svikt- och höga hopp. I höga hopp var han en nybörjare och kom inte längre än till den första utgallringen. Svikthoppen lyckades bättre och han kom ända till semifinalen. Nästa chans fick han i olympiska spelen i Stockholm år 1912.

Oskar deltog i flera nationella och internationella tävlingar för döva. Utom i simhopp utmärkte han sig också i bl.a. brottning och gymnastik. Under sin tjugoåriga idrottskarriär vann han utom nio finska mästerskap 70 andra priser. Oskar var aktiv inom förenings- och organisationslivet. Som idrottsman var han med om att grunda Finlands Dövas Idrottsförbund år 1920.

Martin Hellöre (1914–1992) var en aktiv föreningsmänniska och idrottare men bäst minns man honom från hans berättelser om sina talrika resor. Han skrev färgrika reseskildringar om sina resor i Tidskrift för Dövstumma och Dövas Värld.

En cykelresa till Stockholm 1934

Sommaren 1934 hoppade Martin Hellöre på sin cykel och styrde mot Stockholm. Resan gick från Jakobstad runt Bottenviken via Torneå till Sverige. Han hade planerat att cykla 2000 km. Vänstertrafiken i Sverige vållade honom svårigheter som det var svårt att vänja sig vid. En gång var han nära att cykla på en annan cyklist när han cyklade på fel sida av vägen. Han övernattade ofta i lador som låg vid vägen. Många saker verkade vara bättre i det rika Sverige. Det fanns vetebröd, som han inte kände till från förut. Han såg också på sin resa sitt livs första elektriska tåg i Luleå.

På vägen till Umeå stannade han en man som gick förbi och frågade om vägen. Mannen bjöd hem honom för att titta på kartan. I huset fick han reskost och en gul armbindel som döva enligt den svenska lagen måste ha i trafiken. Nära Umeå stannade han hos den döva familjen Jussila som var från Finland. Överraskningen var stor när han fick veta att värdinnan på ett besök i Finland redan hört om Martins resa. Han fick nattkvarter och vägkost innan han fortsatte resan följande dag. Men han kanske blev trött av resan för när han cyklat 19 km från Umeå beslöt han efter att ha funderat länge att återvända hem. Cykeln var inte heller längre i bästa möjliga skick.

På cykel genom de baltiska länderna till världsutställningen i Paris 1937

Världsutställningen i Paris år 1937 var Martins nästa resmål. Cykelresan till Paris som började i början av juni gick genom de baltiska länderna. Nätterna tillbringade Martin än hos ordföranden för den lokala dövföreningen, än i lador vid vägen, än hos människor som han träffat av en slump på sin resa. Han cyklade genom Estland på två dagar. I Riga träffade han lettländska döva och besökte dövföreningen i Riga tillsammans med dem.

Resan till Paris slutade dock vid den litauiska gränsen när gränspolisen inte lät honom fortsätta på cykel utan han borde ha hoppat på ett tåg om han ville resa till Paris genom Litauen och Tyskland. Martin ville inte avstå från sin nya cykel och det hade inte heller varit lätt att hitta en köpare så han måste ge upp drömmen om att komma till Paris. Hän beslöt återvända hem till Jakobstad. Från Riga cyklade Martin till Tallinn på 30 timmar utan vila. I Tallinn steg han ombord på ångfartyget S/S Suomi och började via Helsingfors hemresan till Jakobstad för att komma hem till midsommarfirandet.

En avbruten resa till USA

Martin Hellöre kom år 1941, när han reste till USA, i kläm mellan de stridande stormakterna. Ett engelskt krigsfartyg stannade i Linhammar fartyget som var på väg till Baltimore och tvingade det att vända till Island där Hellöre fördes till ett krigsläger. Senare fördes han till England tillsammans med tyska krigsfångar. Man misstänkte att Martin hade samröre med tyskarna. I hans pass fanns en tysk stämpel från år 1936 då han hade liftat till de olympiska spelen i Berlin. Hellöre inledde en hungerstrejk som protest mot att han blivit fängslad. Han var fängslad i tre veckor innan han blev befriad och fick återvända till Finland via Norge.