Veterligen startade organiseringen av döva i Frankrike. I Paris uppstod på 1830-talet en sammanslutning som började ordna årliga festmiddagar där även döva från andra länder deltog. På 1800-talet grundades småningom dövföreningar. I Finland organiserade döva sig i slutet av 1800-talet och föreningarnas takorganisation, Finlands Dövas Förbund, grundades 1905.

Dövföreningarna har haft som mål att höja medlemmarnas status i samhället, men de har också varit ställen där medlemmarna har kunnat kommunicera fritt på teckenspråk. Finlands Dövas Förbund har under de drygt hundra verksamhetsåren utvecklats till en stark intresseorganisation och sakkunnig. Förbundet har gjort ett betydande arbete för att stärka teckenspråkets ställning och att uppnå en jämlik ställning i samhället.

I Finland var döva den första abnormitetsklassificerade gruppen som i slutet av 1800-talet organiserade sig autonomt. Vid samma tid tog föreningslivet fart i vårt land och de första arbetarföreningarna inledde sin verksamhet. Liksom arbetarföreningarna hade även dövföreningarna som mål att höja medlemmarnas status i samhället. De var framför allt intresseorganisationer och öppnade en helt ny värld för döva. I slutet av 1800-talet grundades också välgörenhetsorganisationer. En sådan var bland annat understödsföreningen Kuuromykkäin Auttajayhdistys som grundades av hörande 1897.

En berättelse från dövas tidiga föreningsverksamhet är hur döva som bodde i Åbotrakten brukade samlas hemma hos dövskolans lärare Fritz Hirn och hans fru Maria. Det viktigaste vid dessa möten torde ha varit teckenspråklig samvaro samt att dela erfarenheter och diskutera ärenden som var viktiga för döva. När döva från landsbygden kom in till staden hade paret Hirn för vana att erbjuda dem nattkvarter. Fritz Hirn höll kontakt med rikssvenska lärare och föreningsaktiva. På 1870-talet hade han stiftat bekantskap med föreningsverksamheten i Sverige och han hade uppmuntrats att grunda en dövförening även i Finland. Eftersom allt fler elever utexaminerades från skolan i Åbo och Hirn önskade sig ett lugnare hemmaliv, började han organisera ett konstituerande möte för en förening. Föreningens stadgar fastställdes 1886 och enligt dessa var föreningens syfte att höja medlemmarnas sociala, kulturella och juridiska ställning.

Uppkomsten av den förening som grundades i Helsingfors 1895 påminde om uppkomsten av föreningen i Åbo. På 1890-talet började en liten grupp samlas hemma hos Valter Stadius familj. Det fanns ingen dövskola i Helsingfors, men i staden bodde tidigare elever från skolorna i Borgå och Åbo. Man kände till föreningsverksamheten i Åbo och diskuterade om det skulle vara möjligt att grunda en förening även i Helsingfors. När bildhuggaren Albert Tallroth flyttade till staden, fick man ny drivkraft i projektet. Tallroth visade sig senare vara en aktiv främjare av föreningsverksamhet för döva och under hans inflytande grundades föreningar även i Tammerfors och Vasa. Föreningens första ordförande var Hirns hörande son Julius som arbetade som redaktör i Helsingfors.

Helsingforsföreningens verksamhet under de första åren visar hur viktig föreningen var för sina medlemmar. En viktig verksamhetsform var upprätthållandet av en söndagsskola, vars syfte var att komplettera den otillräckliga utbildningen för döva. Samvaro under friare former erbjöds i form av olika nöjestillställningar såsom pantomimföreställningar och utflykter i naturen. I föreningen grundades en syjunta och ett idrottssällskap. Pengar till mindre bemedlade samlades in bland annat genom att grunda en sjukkassa med medel från kvällsfester.

Verksamheten i föreningarna var redan från början mångsidig. På programmet fanns föreningskvällar och olika fester där man kunde koppla av. Föreningarna erbjöd också möjligheter att inhämta nya kunskaper och färdigheter samt att utöva hobbyer. För dem som deltog i olika klubbar gavs möjligheter exempelvis till att uppträda, handarbeta, slöjda eller spela schack. De första idrottssällskapen grundades i början av 1900-talet och de främjade förutom gott kamratskap även hälsa och välbefinnande. Många föreningar hade egna sommarställen, där medlemmarna kunde tillbringa sin semester.

Bildning hade en central roll i föreningarnas verksamhet och man ordnade rikligt med välbesökta föredrag. Föredragshållare var bland annat anställda på Finlands Dövas Förbund samt dövas resepräster. För att liva upp föredragen visade man ofta bilder med hjälp av en trollykta och läsintresset främjade man genom att grunda cirkulerande bibliotekslådor. Föreningarna fungerade också som inofficiella informationskanaler. Där kunde medlemmarna få information om viktiga händelser, men även om det senaste skvallret.

Man fortsatte att ordna allmänna möten och det andra mötet hölls i Helsingfors 1900. Deltagarna var över 200 och under mötet behandlades bland annat frågor gällande föreningsverksamhet, undervisning, yrken och teckenspråk. Det viktigaste ärendet som behandlades under mötet var dock grundandet av en riksomfattande centralorganisation, Finlands Dövas Förbund. Grundandet av förbundet var viktigt eftersom de döva var bosatta runtom i landet och det endast fanns ett fåtal föreningar. Under mötet valdes en förbundsstyrelse som fick i uppgift att utarbeta ett förslag till stadgar.

Till förbundets uppgifter hörde enligt stadgarna intressebevakning, att utreda dövas levnadsförhållanden, främja det psykiska och materiella välbefinnandet, grunda lokala föreningar, ordna allmänna möten samt ombudsverksamhet och att publicera tidskrifter för döva. Senaten, till vilken förslaget till stadgar lämnades, fastställde dock inte förbundets stadgar, på grund av att den politiska övervakningen i Finland hade skärpts och övervakningen sträckte sig ända till föreningarna.

År 1905 samlades man till det tredje allmänna mötet i Helsingfors och i mötet deltog nästan 500 döva. När den politiska situationen i Finland hade lättat godkände senaten förbundets stadgar och det konstituerande mötet kunde hållas. Under de första verksamhetsåren arbetade förbundet bland annat för att främja dövundervisningen, sysselsättningen, själavården samt nykterhets- och idrottsverksamheten.

I början av förbundets verksamhet var medelsanskaffningen en stor utmaning. När man senare erhöll understöd för verksamheten, kunde förbundet anställa de första arbetstagarna. John Sundberg arbetade som det första ombudet och till sin hjälp hade han reseombud som anställdes för viss tid. Eelis Vilkki och Hulda Hakala var de första reseombuden. Till reseombudens uppgifter hörde rådgivning och stöd vid grundande av föreningar och de fungerade också som viktiga informationskanaler. I Hulda Hakalas reseberättelser ingick också förslag för att förbättra de dövas ställning och utveckla förbundets arbetsmetoder.

Ombudens resor runtom i landet där de berättade om föreningsverksamheten, påskyndade också grundandet av nya föreningar. År 1911 hade förbundet redan 16 underavdelningar. På 1930-talet ökade antalet dövföreningar ytterligare och 1938 var antalet medlemsföreningar i Finlands Dövas Förbund 29. Då var antalet personmedlemmar över tusen. Eftersom Dövas förbund hade begränsade medel att tillgå, utförde även dövprästerna ombudsuppgifter.

På 1930-talet försökte Finlands Dövas Förbund ordna ett frivilligt utbildningsutbud och på så sätt främja vidareutbildning för döva. I föreningarna hölls studiecirklar och ämnena i dem var ofta praktiska, såsom huslig ekonomi, beskattning eller bokföring. Även annan medborgarfostran ordnades, såsom scoutverksamhet.

I början bestod ledningen för Finlands Dövas Förbund av döva och personer som kände till deras värld bra. Från början av 1920-talet till mitten av 1930-talet innehades de beslutsfattande positionerna av personer som ansåg att det var viktigt att döva anpassade sig till majoritetskulturen. Verksamhetens tyngdpunkt låg då på upplysnings- och bildningsarbete. När sedan personer som var mer insatta i dövas behov kom in i ledningen omdefinierades målen. Rurik Pitkänen, som var döv, fungerade till exempel som redaktionssekreterare för Dövas tidskrift på 1930-talet. Han hade starka åsikter om dövas rättigheter och uppmanade föreningarna att lita på sina egna förmågor.

Under årtiondena förekom olika åsikter särskilt om teckenspråkets ställning, beroende på bakgrunden hos de personer som hörde till ledningen vid den tidpunkten. Oralismen påverkade inte bara skolorna utan även föreningslivet. Trots oralismen bevarades teckenspråket tack vare föreningarna som det språk som användes av gemenskapen. Man fortsatte att använda det teckenspråk som man hade lärt sig på skolornas internat i föreningarna, och teckenspråket blev vanligare uttryckligen till följd av föreningslivets utbredning. I takt med att andelen döva som hade gått i talskolor ökade, ökade också uppskattningen av talförmåga.

Verksamheten i Finlands Dövas Förbund fortsatte på ungefär samma sätt under en lång tid. Orsaken var att det inte fanns tillräckliga anslag för att utöka verksamheten. Ett exempel på detta är att förbundets sekreterare under lång tid var dess enda anställda. Dessutom var lagstiftningen diskriminerande och teckenspråket värdesattes inte. Detta var orsaken till att döva inte kunde uppnå en jämlik ställning i samhället.

I slutet av 1950-talet förbättrades förbundets ekonomi tack vare ökat stöd från staten och Penningautomatföreningen och verksamheten började växa. I och med detta kunde man stöda föreningarna och även arbeta för teckenspråket. Dessutom kom småningom unga döva med i verksamheten och de började målmedvetet arbeta för att förbättra dövas ställning. Organisationen reformerades och kommittéer som fungerade med frivilligkrafter kom med i arbetet. Viktiga opinionsbildare under denna tid var Jaakko Väisälä, Runo Savisaari, Emil Mattila, Ragnar Östman och Aura Ahlbäck. Viktiga ärenden som man arbetade för då var att höja teckenspråkets ställning, konsulent- och tolkfrågor samt ungdomsverksamhet. Man anställde personal på heltid för intressebevakningsarbete på 1970-talet och på 1980-talet förändrade dövmedvetenhetsrörelsen dövas uppfattning om sig själva och sitt språk.

Småningom förbättrades förbundets verksamhetsförutsättningar tack vare effektivare medelsanskaffning och ökat statsstöd. Organisationsverksamheten och kommunikationen utvecklades, ett nätverk av socialhandledare kunde skapas och även en teckenspråkssekreterare kunde anställas. Även nya starka opinionsbildare började arbeta på förbundet. Dessa var bland annat Jarmo Narmala, Esko Sänkiniemi och Liisa Kauppinen.

På 1980-talet hade förbundet blivit så stort att man behövde utveckla organisationen och därmed bildade man stegvis olika avdelningar och enheter. Verksamheten ökade på ett betydande sätt när förbundet i slutet av 1980-talet flyttade till dövorganisationernas allaktivitetshus Valkea Talo. Där inledde bland annat Kulturcentret, Kuurojen Kansanopisto (Dövas folkhögskola) och centret för videoproduktion sin verksamhet.

Dövas världsförbund, World Federation of the Deaf (WFD), höll sin kongress i Finland 1987. Samtidigt fick Finland en stark roll i internationella ärenden då Liisa Kauppinen valdes till världsförbundets generalsekreterare och sekretariatet flyttades till Finland. Samtidigt lades stort fokus i verksamheten på dövas ställning i utvecklingsländerna. På 1990-talet inledde man även närområdessamarbete med Ryssland och stater som uppkommit på områden som tidigare tillhört Sovjetunionen. Finlands anslutning till Europeiska unionen 1995 öppnade nya möjligheter till främjande arbete för teckenspråket i Europa.

På 1990-talet arbetade Finlands Dövas Förbund hårt för att främja sysselsättning, tillgång till information, aktivering av föreningar och språkliga rättigheter för döva. Ett viktigt mål i intressebevakningsarbetet uppnåddes när rättigheterna för personer som använder teckenspråk utökades i grundlagen 1995. Man försökte minska arbetslösheten med hjälp av sysselsättnings- och utbildningsprojekt. Viktiga framsteg i dövas tillgång till information var när man började sända nyheter på teckenspråk 1994 och aktualitetsprogrammet ”Veckan på teckenspråk” på 2000-talet samt utökade textningen i TV.

Föreningsverksamhetens karaktär har förändrats och deltagarna i föreningarnas evenemang har blivit äldre, men samtidigt har unga döva med hjälp av nya kommunikationsmedier skapat nya nätverk som är oberoende av det geografiska läget. Därmed har dövas gemenskap förändrats och blivit allt mer internationell. Gemenskapen är dock fortfarande mycket tät.

I Finland är dövas ställning bättre än någonsin. Teckenspråkets ställning är tryggad i grundlagen, Språknämnden för finländska teckenspråk vid Institutet för de inhemska språken har hand om språkvården, på Jyväskylä universitet kan man studera finländskt teckenspråk som huvudämne och tolkservicen har en skyddad ställning enligt lagen. Teckenspråkslagen trädde i kraft 2015. Syftet med lagen är att främja rättigheterna för personer som använder det finska och det finlandssvenska teckenspråket. Enligt lagen utgör teckenspråkiga en genuin språk- och kulturgrupp.

Men det är ännu en bit kvar till fullständig jämlikhet. Dövas Förbund har som vision att teckenspråkiga döva ska vara jämlika med andra medborgare i alla livsskeden och inom alla livsområden. Under 2000-talet håller Carl Oscar Malms dröm om jämlika döva medborgare på att bli verklighet.