Till att börja med använde man teckenspråk i undervisningen. I slutet av 1800-talet förändrades undervisningsidealen och man började använda talmetoden, som i dövas gemenskap även är känd som oralismen. Teckenspråket togs bort från undervisningen och det blev ett förbjudet språk som eleverna använde i smyg i skolorna. Ända fram till 1970-talet var dövskolorna internatskolor, där eleverna överförde teckenspråket, sederna och traditionerna till nya generationer och växte in i den sociala gemenskapen.

På 1970-talet började man på nytt övergå till undervisning på teckenspråk och på 1990-talet blev det möjligt att studera teckenspråk som modersmål. Numera är teckenspråk ett läroämne som även kan studeras på universitetsnivå.

På 2000-talet kom följande vändpunkt i undervisningen i och med kokleaimplantaten. Efter hand flyttades barnen allt oftare från specialskolor till skolor inom den allmänna undervisningen.

De tidigaste omnämnandena om dövhet hittas i det forntida Egypten och Mesopotamien. Under antiken och medeltiden varierade förhållningssätten till dövhet, men den allmänna uppfattningen var att det inte lönade sig att undervisa döva eftersom man ansåg att hörselsinnet var väsentligt för inlärning. Under 1500- och 1600-talen verkade enstaka dövlärare, varav den spanska benediktinermunken Pedro Ponce de León var den första. De första dövlärarna hade som mål att lära döva att tala samt att läsa och skriva. I undervisningen använde man ibland också olika tecken och handalfabet.

De första egentliga dövskolorna grundades i Europa på 1700-talet. Samtidigt uppstod två olika skolor inom dövundervisningen. Den katolska teologen och juristen Abbé de l’Épée grundade en skola i Paris på 1760-talet. Organisten och läraren Samuel Heinicke grundade en skola i Leipzig. L’Épée använde tecken i sin undervisning och ansåg att teckenspråk är det naturliga språket för döva. Heinicke ansåg å sin sida att döva kunde hitta sin plats i samhället endast genom att lära sig tala och att användning av teckenspråk fördröjde talinlärningen. Dessa två undervisningsmetoder, den franska och den tyska metoden, kom snabbt på kollisionskurs med varandra på grund av att man var oense om sambandet mellan tal och tänkande

Dövskolor enligt båda metoderna grundades i Europa, och de skolor som grundades i de nordiska länderna var till att börja med inspirerade av den franska metoden. Den tyska metoden trängde slutligen undan den franska metoden i slutet av 1800-talet och teckenspråket fick ge vika i dövundervisningen i nästan hundra år.

De tidiga dövlärarna var i allmänhet hörande på grund av undervisningsmålen. Ett undantag var den franska döva Etienne de Fay (f. 1669). Han undervisade sina elever på teckenspråk och är ett gott exempel på hur dövas egen verksamhet har överskuggats av de hörande lärarna. De Fay verkade förutom som lärare även som arkitekt och bildhuggare.

Samtidigt som man grundade de första dövskolorna i Europa, undervisade den finländske salpetersjuderiinspektören Abraham Argillander sin hustrus döva bror Wolfgang Helsingius. Pojken hade blivit döv vid ett års ålder och man hade gjort misslyckade försök att bota dövheten bland annat med elektricitet och mineralvattenbehandling.

Argillander drog åtminstone i viss mån nytta av de fragmentariska kunskaper som han hade fått om det arbete som europeiska dövlärare utförde och resultatet av hans undervisningsarbete var att Wolfgang Helsingius lärde sig att ljuda ord samt att skriva ord och hela meningar. Argillander skrev en kort studie ”Försökt sätt at lära dumbar läsa och tala” och skickade den 1762 till Kungliga vetenskapsakademin i Stockholm, som lät trycka den i arkiatern Nils Rosén von Rosensteins handbok om barnsjukdomar 1771.

I de nordiska länderna grundades dövskolor i början av 1800-talet. År 1809 grundade Per Aron Borg Manillaskolan i Stockholm. Denna skola hade det största inflytandet på dövundervisningen i Finland. På Manillaskolan studerade några döva från Finland under 1800-talet, varav den mest kända var Carl Oscar Malm (1826–1863).

Malm studerade på Manilla från 1834 till 1845. Malms återkomst till hemstaden Borgå utlöste en debatt om grundandet av en dövskola i Finland. Malm drömde själv om att grunda en skola och den första officiella framställningen i ärendet gjordes redan 1846. Projektet beviljades inte finansiering och Malm inledde sitt undervisningsarbete som privatlärare åt två döva pojkar. Den 16 september 1846 annonserade han i Borgå Tidning att han skulle öppna en privat dövskola i Borgå. Skolan skulle ha sin verksamhet i fadern Anders Gustaf Malms hemgård. Undervisningen var till sin karaktär kunskapsbaserad och bildande och gavs på teckenspråk och skriftspråk – undervisningen var alltså tvåspråkig.

Enligt uppgift gick 29 elever i Malms privata skola under de mer än tio år som den var verksam, och därmed fick endast ett fåtal döva i vårt land gå i skolan. Malm hade ambitiösa mål för sin undervisning och han ville erbjuda undervisning till barn från alla samhällsklasser. På Malms initiativ genomfördes den första räkningen av antalet döva i Finland 1848. Resultatet var 1 466 döva, varav 602 var under 20 år.

Malms skola hade fortlöpande ekonomiska svårigheter och målet var att få statlig finansiering för skolan. Trots ansträngningarna erhöll skolan inte det önskade stödet, men Malm beviljades ett personligt bidrag på 200 rubel i året. En direktion för Malms skola bildades 1857. Direktionen skulle stöda skolans verksamhet och dess medlemmar var kända Borgåbor såsom Johan Ludvig Runeberg. Tack vare direktionens arbete kunde skolans ekonomi förbättras, skolan fick större utrymmen, lön kunde betalas till lärarna och antalet elever ökade.

Den direktion som stödde Malms privata skola uppmanade också Malm att driva projektet för en statlig dövskola och lämnade 1858 en anhållan till senaten om en dövskola som skulle fungera med statliga medel. Senaten utfärdade redan samma år en författning om grundandet av en dövskola i Åbo.

Malm flyttade till Åbo och tog med sig elever från dövskolan i Borgå. Malm föreslogs som skolans lärare utan separat ansökan, men till skolans föreståndare valdes slutligen Carl Henrik Alopaeus, som hade både den önskade prästexamen och den ”fullständiga tal- och hörselbegåvning” som krävdes. Elevantalet ökade i skolan i Åbo och variationen i elevernas sociala bakgrund var stor.

Undervisning gavs i religion, räkning, finska och svenska, rättskrivning, teckning samt i ”fingerspråk”. Dessutom erbjöds eleverna möjlighet till undervisning i hantverksyrken. Pojkarna skickades ut i staden som lärlingar till hantverkare och flickorna lärde sig handarbetsfärdigheter i skolan. Undervisningen gavs både på teckenspråk och genom att skriva och ändamålsenligheten avgjorde andelarna för de båda metoderna. Till exempel i religionsundervisningen studerade man nattvardens instiftelseord ord för ord i skriftlig form, medan man studerade bibelhistoria på teckenspråk.

När Åbo dövstm  umskola hade kommit igång med sin verksamhet, inledde även andra dövskolor sin verksamhet i vårt land. Skolan i Borgå fortsatte sin verksamhet efter en kort paus. Föreståndaren för Åbo dövstumskola var förpliktigad att göra dövundervisningen känd och han höll också skriftskolor för döva på olika orter. Delvis till följd av denna verksamhet grundades dövskolor i Kuopio 1862 och i Jakobstad 1863. På 1860-talet var alltså fyra statliga dövskolor verksamma och sammanlagt hade de cirka 100 elever. Dessutom fanns det från och med 1883 i Vittis (Huittinen) en dövskola, ”Heffata”, som först fungerade som privatskola men som senare fick statsstöd. År 1892 utfärdade kejsaren en förordning gällande omorganisering av dövskolorna. Förordningen innehöll bestämmelser om den undervisning som ska ges i dövskolor samt om grundandet av nya dövskolor i S:t Michel 1893 och i Jyväskylä 1894.

Döva fick tidigt tillgång till undervisning jämfört med den allmänna folkundervisningen och andra specialgrupper. Det var många faktorer som ledde till att ansvaret för undervisningen överfördes till staten. Dövskolsystemet uppkom på 1860-talet, då även folkundervisningen utvecklades. Andra fenomen som påverkade utvecklingen var till exempel upplysningen och industrialiseringen. Den ekonomiska och produktiva verksamheten behövde lämplig arbetskraft och döva ansågs vara handikappade, men inte oförmögna till arbete. Samhället hade alltså nytta av att utbilda döva.

Diskussionen om läroplikt för döva startade bland dövlärare i början av 1900-talet, eftersom åtminstone 100 döva barn årligen lämnades utanför undervisningen. Döva omfattades av läroplikten först 1921 i samband med införandet av allmän läroplikt. Okunnighet och fördomar inverkade dock fortfarande på möjligheterna att få gå i dövskola.

I förordningen om Åbo dövstumskola 1858 föreskrevs om innehållet och målen i skolans undervisning. De döva skulle fostras och bildas så att de blev kristna och nyttiga medborgare.

Innehållet i undervisningen var ungefär detsamma som för folkskolan. Det viktigaste läroämnet var religion och om eleven gick i skolan endast minimitiden (ett halvt år) gavs undervisning endast i religion. Yrkesutbildning hade också en stark ställning i dövskolan. Den kunskapsmässiga undervisningen utgjordes till största delen av skriftspråk och teckenspråk. Enligt traditionen på Manilla som Malm tog med sig hade teckenspråket en viktig roll i undervisningen. Målet var att eleverna med hjälp av teckenspråket skulle lära sig skriftspråket, som var viktigt i kommunikationen med majoritetsbefolkningen.

Malm hade ambitiösa mål för sin undervisning – eleverna fick undervisning i matematik, geografi och naturkunskap. I Malms pedagogiska tänkesätt fanns inslag från den frisinnade europeiska upplysningen, enligt vilken även samhällets fattigaste hade rätt att bilda sig.

Efter Malms frånfälle avslutades den första fasen av dövundervisningen, som grundade sig på Malms idé om teckenspråkskunniga döva personer med mångsidig bildning. När staten övertog ansvaret för dövundervisningen förändrades idealen. Fler praktiska läroämnen infördes i undervisningsprogrammet på bekostnad av allmänbildande ämnen.

Malms undervisningsmetod som var inriktad på tvåspråkighet fortgick i Finland fram till 1890-talet och bland lärarna fanns också begåvade döva personer. Att lära eleverna att tala diskuterades redan under Malms tid, talundervisning gavs endast till elever som hade anlag för detta.

I Europa började man på 1800-talet kritisera användningen av teckenspråk i dövundervisningen. De som understödde talmetoden ansåg att tankar inte kunde utformas utan tal och att användningen av teckenspråk hämmade talutvecklingen och därmed även tankeutvecklingen. Undervisningen borde alltså ges genom att tala och talat språk borde också användas utanför lektionerna.

Talmetodens seger över teckenspråksmetoden anses också ha påverkats av industrialismen, nationalismen och evolutionismen. Enligt evolutionismen var teckenspråket ett primitivt och stagnerat språk. Nationalitetsidén, å andra sidan, framhöll att kännetecknet för ett folk är att de talar ett gemensamt språk. Det centrala kravet under industrialiseringen var samhällseffektivitet och därmed skulle utbildningen svara på behovet av arbetskraft. Man ansåg att talförmåga var till större nytta än teckenspråk för döva med tanke på arbetslivet.

Dövskolan i Kuopio var den första skolan i Finland som tog i bruk talmetoden. G. K. Hendell var lärare i skolan, och han hade bekantat sig med metoden under sina studieresor. När Hendell blev föreståndare för skolan 1874, började han pröva talmetodens effekt på sina elever. Hans tanke var att alla läroämnen också skulle främja talinlärningen.

I hemländerna för abnormskolornas lärare och på möten i de nordiska länderna diskuterades införandet av talmetoden på 1870-talet. Talmetoden understöddes, men å andra sidan såg man också ett behov av att använda teckenspråket. Talmetoden fick officiell status först när man i Finland tillsatte en kommitté för att dryfta utbildningen i abnormskolorna. Kommittén rekommenderade att talmetoden skulle tas i bruk och utifrån dess förslag trädde 1892 en förordning i kraft som innehöll anvisningar om vilka undervisningsmetoder som skulle användas i dövskolorna.

Den primära undervisningsmetoden skulle vara talmetoden och endast de elever som inte gjorde framsteg med talmetoden fick undervisning med hjälp av läppavläsning och skriftspråk i S:t Michel. Endast i Jakobstad var det i undervisningen för s.k. överåriga tillåtet att använda tecken vid sidan av skriftspråk. Dövskolorna i vårt land gick dock gradvis över till talmetoden i olika takt.

I förordningen fastställdes också kompetenskraven för skolornas föreståndare och lärare. Föreståndaren skulle ha en akademisk examen och lärarna skulle ha genomgått folkskollärarseminarium. Dessutom skulle de ha genomfört utbildnings- och praktikperioden, dvs. auskulteringen. Efter 1892 anställde man inte längre döva lärare i skolorna, även om vissa fortsatte sitt arbete ännu några år efter detta.

I slutet av 1800-talet blev talmetoden den dominerande undervisningsmetoden i dövskolorna och eleverna delades in i olika grupper enligt talinlärningsförmågan. Det här kallades fördelningssystemet och användes i dövskolorna ända till 1960-talet. Därför användes olika undervisningsmetoder parallellt i dövskolorna. I början av 1900-talet uppskattade man att endast cirka hälften av eleverna fick undervisning med talmetoden. Resten undervisades med antingen skrivmetoden eller en kombination av skriv- och teckenspråksmetoden. I praktiken togs alla elever först in till talskolan, och de elever som inte kunde undervisas med talmetoden flyttades till andra skolor. Det fanns dock inget samband mellan förmågan att lära sig tala och annan begåvning, och de döva upplevde detta som orättvist.

Talmetoden kallas också oral undervisningsmetod och dess utbredning påverkades bland annat av lärandeteorin som kallas behaviorism. Den betonade utantillinlärning och i dövskolorna lärde man sig ord och meningar genom ljudning, men inte ordens betydelse. Eftersom syftet med skolan var att förbereda eleverna för det verkliga livet, blev artikulation det läroämne med vars hjälp man försökte göra eleverna så normala som möjligt.

Artikulationsundervisning tog i praktiken upp all tid i skolan. Även i andra ämnen gavs undervisningen genom att tala och till och med hobby- och handarbetslektioner användes för tal- och språkträning. Undervisningen började med bokstäver och stavelser som efterhand kombinerades till ord. Åskådningsmaterial och bilder samt andningsövningar användes som stöd i undervisningen. Eleverna satt i klassrummet i en hästskoformad cirkel, så att de kunde se lärarens och varandras munrörelser. I talundervisningen användes olika hjälpmedel såsom speglar, skedar och ”tungspatlar”.

Lärarna erkände att teckenspråket var kärt och lätt för de döva, men det ansågs ha en negativ inverkan på talinlärningen och ansågs isolera de döva från andra människor. Teckenspråket ansågs också vara ett fattigt, ofullständigt och grammatikaliskt bristfälligt språk som inte lämpade sig för intellektuell verksamhet.

Undervisningen med talmetoden krävde ständig upprepning och var en påfrestning för elevernas ögon och tålamod. Med hjälp av talmetoden uppnåddes svaga inlärningsresultat, men i undervisningen bekämpades teckenspråket med hjälp av kroppslig bestraffning och tvång. Det finns återkommande berättelser om bestraffning vid användning av teckenspråk och skamkänsla för det egna språket inom den teckenspråkiga traditionen.

År 1968 stiftades en lag om övergång till grundskolesystemet. Bakgrunden till lagen var kraven på jämlikhet och demokrati, och man ville att specialundervisningen skulle vara en del av grundskolan. Redan på 1950-talet diskuterades integrationen av döva barn i samhället och internatskolor ansågs hämma anpassningen.

Enligt ett betänkande av undervisningsministeriet 1968 skulle den grundläggande utbildningen för handikappade barn i första hand ordnas i den normala skolan på hemorten. Man föreslog att man skulle grunda kommunala skolor för hörselskadade på tretton orter, där det skulle finnas klasser för både döva elever och elever med hörselnedsättning.

Barnens föräldrar var nöjda med situationen, eftersom de inte längre behövde skicka sina barn till skolor på främmande orter. Finlands Dövas Förbund var dock av den åsikten att skolor som var större än de kommunala skolorna kunde garantera en högklassig undervisning. Integrationen av ett dövt barn i en skola för hörande barn innebar också isolering från den teckenspråkiga gemenskapen.

År 1972 verkställdes förslagen i betänkandet med en lag. Lagen gav kommunerna möjlighet att grunda regionala skolor för hörselskadade om elevantalet permanent var femton. Skolorna för hörselskadade i Jyväskylä, Uleåborg, S:t Michel och Borgå blev kvar i statens ägo. I samma klass kunde det nu finnas fullständigt döva elever och elever med nedsatt hörsel. Även elever i olika åldrar undervisades tillsammans.