Oralismen uppkom i samband med dövundervisningen och med den avses en undervisningsmetod där döva undervisas med talat språk och läppavläsning betonas. Döva anser också att det är ett synsätt som inte erkänner teckenspråkets betydelse i dövas liv.

Den oralistiska undervisningsmetoden utformades under 1700-talet, men den påverkades också av äldre litteratur inom området. Oralismen grundade sig på antaganden om karaktären hos talade och tecknade språk. Den inverkade på dövundervisningen och förbudet mot användning av teckenspråk på 1800- och 1900-talen. Metoden grundade sig på antaganden om karaktären hos talade och tecknade språk, och den genomfördes på i stort sett samma sätt runtom i världen.

Från mitten av 1700-talet tillämpades två metoder och skolor i dövundervisningen. I den franska metoden betonades teckenspråk i undervisningen och i den tyska metoden talat språk. Skolor enligt båda inriktningarna grundades runtom i Europa, men i slutet av 1800-talet blev oralismen den dominerande metoden, och den tillämpades i Finland i cirka hundra år. Oralismens popularitet har förklarats med många faktorer, såsom industrialisering, nationalism, darwinistisk lingvistik och rashygien.

Oralismens tidevarv anses ha upphört vid övergången mellan 1960- och 1970-talen, när teckenspråket gradvis återinfördes i dövskolorna.

Under medeltiden grundade sig kyrkans syn på döva å ena sidan på aposteln Paulus uttalande om att tron grundar sig på att lyssna och å andra sidan på en felaktig tolkning av kyrkofadern Augustinus skrifter. Detta ansågs betyda att döva inte kunde uttrycka sig själva. Under renässansen förändrades småningom synen på sambandet mellan dövhet och stumhet.

Benediktinermunken Pedro Ponce de León anses vara den första läraren som lärde sina elever att tala och skriva. Han undervisade två döva bröder i Oña kloster. Man tror att han även använde tecken i undervisningen, eftersom det benediktinska brödraskapet som hade förbundit sig till tystnadens disciplin hade utvecklat ett eget system med tecken och handalfabet för att kommunicera med varandra. Man tror också att Pedro Ponce de Leóns elever använde sig av ett språk som grundade sig på någon form av tecken redan när de anlände till klostret.

Därefter ansågs det att det viktigaste målet med dövundervisningen vara att lära sig tala. Det här motiverade schweizaren Johann Konrad Amman med hänvisning till Bibeln: eftersom människan är Guds avbild ska hon också tala på samma sätt som sin skapare. Ammans arbete hade stor inverkan särskilt i Tyskland, där undervisning med talat språk blev den dominerande metoden.

De första dövskolorna grundades i Europa på 1700-talet. Bland dessa var de viktigaste med tanke på undervisningsmetoderna dövskolan i Paris som grundades av den franske prästen och juristen abbé Charles-Michel de l’Épée på 1760-talet och skolan i Leipzig som grundades av den tyske organisten och läraren Samuel Heinicke.

Abbé de l’Épée använde talat språk, läppavläsning och handalfabet i sin undervisning. Han använde även tecken. Under L’Épées tid använde man redan ett franskt teckenspråk i den franska dövgemenskapen, men han började utveckla så kallade metodiska tecken, med vars hjälp det var möjligt att lära ut bland annat fransk grammatik. L’Épées mål var att hans elever skulle bli tvåspråkiga och behärska både skriven franska och franskt teckenspråk. För L’Épée var talat språk endast en metod för att förmedla tankar.

Heinicke framhöll att man inte fick ersätta avsaknad av hörselsinnet med synsinnet, eftersom synsinnet var en opålitlig förmedlare av tankar. Därför var det inte tillräckligt att endast lära sig tala, undervisningen skulle också ske med talat språk. Han ansåg också att dövas intellektuella nivå var sammankopplad med användning av rösten, eftersom alla tänker med hjälp av rösten. Problemet här var att döva som saknade hörsel och som levde isolerade från ljudvärlden inte hade ”namn” för saker och begrepp. Enligt Heinicke var det möjligt att lära döva att skriva och därmed att i princip använda ”visuella namn”, men han ansåg att det var onödigt. Heinicke ville inte använda skrivmetoden, eftersom han ansåg att skrivna tankar inte stannar kvar i sinnet, medan man kommer ihåg det som har uttryckts med rösten. Han ansåg att pantomimspråk var ”undermänniskans språk” (på tyska Untermensch).

Heinicke gjorde två uppfinningar för talundervisningen. Den ena var en s.k. ”språkmaskin”. Språkmaskinen var en apparat med en modell av tungan och halsen, och med den kunde man åskådliggöra produktionen av olika ljud. Man kunde både titta på och röra vid apparaten. Samma tanke tillämpades senare genom att eleverna fick röra vid både sin egen och lärarens hals för att känna hur ljuden bildades. I sin andra uppfinning utnyttjade Heinicke smaksinnet, varvid olika smaker motsvarade olika bokstäver. Smak av rent vatten motsvarade till exempel bokstaven a, sockervatten bokstaven o och olivolja bokstaven u. Den vätska som motsvarade en bokstav placerades på elevens tunga med en fjäder. Med hjälp av dessa två uppfinningar fick eleverna insikter i ljudspråket. Enligt Heinicke var det möjligt att uppnå strålande resultat med denna metod..

I början av 1800-talet verkade det som om abbé de l’Épées franska teckenspråksmetod skulle vara den vinnande metoden av dessa båda. Den tyska talmetoden rönte dock nya framgångar tack vare Friedrich Moritz Hill. Hill var föreståndare för ett dövlärarseminarium och han publicerade 1840 en bok om undervisning av döva barn.

Enligt Hill var det viktigt att talundervisningen för döva fokuserade på inlärning av naturligt språk i vardagen och det var också viktigt att det talade språket blev en naturlig del av vardagen. Det var viktigt att uttrycka tankar genom att tala. Hills grundidé var att döva barn skulle tillägna sig språket på samma sätt som hörande barn, dvs. genom att lära sig genom talat språk. Han tänkte liksom Heinicke att talat språk borde användas både i undervisningen och på fritiden. Hill hade stor auktoritet både som lärare och föreståndare för lärarseminariet och hans uppfattning fick stor spridning, även i de nordiska länderna.

När statliga dövskolor grundades i Finland övergick ansvaret för dövundervisningen småningom till hörande personer. Till följd av detta stärktes de oralistiska uppfattningarna. Den viktigaste opinionsbildaren var föreståndaren för skolan i Åbo, Carl Henrik Alopaeus. Till att börja med var hans inställning till undervisning i talat språk positiv, men skeptisk till undervisning på talat språk.

Senare ändrade Alopaeus åsikt. Han tänkte troligen att man ändå skulle få bättre resultat med talmetoden, särskilt i tal- och skrivfärdigheter. Han förespråkade dock talundervisning endast för elever som hade kvar rester av hör- och talförmågan. Alopaeus ståndpunkt blev ännu snävare och redan 1875 konstaterade han att talmetoden hjälpte döva att utveckla sin begreppsnivå och uttrycka sig. Övergången till talmetoden innebar dock att det behövdes separata skolor för elever från finsk- och svenskspråkiga familjer och att lärarna inte fick vara döva. Talmetoden skulle dock vara till nytta endast för dem som hade nedsatt hörsel och de som hade blivit döva.

Den finländska folkskolans fader Uno Cygnaeus tog också ställning till metoderna i dövundervisningen. Han utarbetade planer för folkskoleväsendet och bekantade sig bland annat med Weissenfels skola i Preussen där man använde talmetoden. Cygnaeus blev förtjust i talmetoden och ansåg att målet med dövundervisningen skulle vara att lära sig tala.

Dövskolan i Kuopio var den första skolan i Finland som började använda talmetoden. År 1874 tillträdde G. K. Hendell som föreståndare för skolan. Han hade bekantat sig med både skolan i Weissenfels och skolor i Norge och Sverige. Hendell var övertygad om fördelarna med talmetoden och började använda den med sina elever.

Hendell motiverade användningen av talmetoden med att den var praktisk och att målet uttryckligen var att fostra eleverna för det verkliga livet. Målet var också att avlägsna hinder som döva hade jämfört med hörande, så att de skulle kunna fungera med andra människor. Hendell ansåg också att döva kunde bli nyttiga samhällsmedlemmar genom undervisningen. Därmed skulle undervisningen vara inriktad på det praktiska livet och till sin karaktär enkel och vardaglig. Det här var det allmänna förhållningssättet hos de finländska oralisterna.

Hendell ansåg att undervisning som gavs på teckenspråk var komplicerad och säregen. Han dömde inte helt ut teckenspråket, utan ”naturliga tecken” och skriftspråk kunde användas när talmetoden inte var möjlig att använda. Däremot godkände han inte handalfabetet. Hendell erkände att undervisning med talmetoden var ytterst långdragen, men att resultaten ändå var mödan värd.

År 1874 publicerade Hendell en skrift om dövundervisning, där han motiverade oralismen och presenterade praxis för undervisning med talmetoden. Hendell hade samma grundtanke som Heinicke: döva skulle föras ut ur mörkret och få lära sig att tala.

Bland de tidiga oralisterna var det endast Alopaeus som kunde teckna, de andra visste knappt någonting om möjligheterna med undervisning på teckenspråk. De erkände dock att teckenspråket hade stor betydelse för döva.

Ett möte för dövskolornas ledare ordnades i Helsingfors 1877. På mötet fattade man beslut om att man skulle övergå till talmetoden, eftersom den hade gett goda resultat. Å andra sidan konstaterade man att alla döva inte kunde undervisas med talat språk. För dem och så kallade överåriga elever skulle man grunda teckenspråksklasser. På mötet konstaterade man att ”naturligt teckenspråk” endast skulle vara ett hjälpmedel i undervisningen. Därmed hade principbeslutet om att övergå till talmetoden fattats. Emellertid undervisades elever på teckenspråk ännu i ett par årtionden.

Ärendet framskred när Senaten för Finland 1885 beslutade att sända en lämplig person för att bekanta sig med abnormitetsutbildningen utomlands. Till uppgiften valdes filosofie magister Valter Forsius, som under två år bekantade sig med dövutbildningen utomlands. Forsius lade fram ett förslag om ordnande av abnormitetsutbildning i Finland.

Forsius fick även utlåtanden av inhemska aktörer. Föreståndaren för skolan i Kuopio, Kustaa Killinen, klargjorde att man i Kuopio hade kunnat undervisa alla elever med talmetoden. Forsius bestämde sig till slut för att rekommendera en övergång till talmetoden.

Kommittén för abnormitetsskolor behandlade ärendet 1889. Då var endast föreståndaren för skolan i Jakobstad, Anna Heikel, emot en övergång till talmetoden. Hon ansåg att övergången till talmetoden var en direkt oförrätt gentemot döva. De som försvarade teckenspråket var dock endast ett fåtal. Det är inte heller känt hur döva lärare kommenterade situationen, eftersom de inte kunde arbeta som ledare för skolorna. De hade alltså inte tillträde till de möten där man beslutade om övergången till talmetoden. Men det är sannolikt att de motsatte sig beslutet.

År 1892 utfärdades slutligen en förordning om undervisningsmetoderna. År 1892 utfärdades slutligen en förordning om undervisningsmetoderna. Enligt förordningen blev skolorna i Kuopio och Åbo finskspråkiga talskolor och skolan i Borgå en svenskspråkig talskola. I den skola som skulle grundas i S:t Michel och i skolan i Jakobstad skulle undervisningen ske med skrivmetoden. I skolan i Jyväskylä skulle undervisningen av överåriga elever ske med skriv- och teckenspråksmetoden. När förordningen hade trätt i kraft anställdes inga döva lärare längre. I förordningen nämndes dock inte i vilka läroämnen undervisning skulle ges i dövskolorna. Undervisningsmetoden var alltså viktigare än vad man lärde sig i skolan. När förordningen hade trätt i kraft anställdes inga döva lärare längre. I förordningen nämndes dock inte i vilka läroämnen undervisning skulle ges i dövskolorna. Undervisningsmetoden var alltså viktigare än vad man lärde sig i skolan.

Skolorna övergick till talmetoden i egen takt. I Åbo fanns det en finskspråkig talskola 1892, men den gamla skolan där man undervisade på teckenspråk fortsatte parallellt med den ända fram till 1898. I Borgå övergick man till talmetoden 1896. Nya skolor grundades i S:t Michel 1893, Jyväskylä 1894 och Uleåborg 1898. I slutet av 1890-talet fanns det 339 elever i statens skolor.

År 1904 infördes det så kallade fördelningssystemet, enligt vilket eleverna placerades i olika skolor eller klasser enligt begåvning. Alla antogs först till talskolorna där de senare delades in enligt talförmågan i a-, b- och c-elever. A- och b-eleverna undervisades med talmetoden och c-eleverna flyttades till skolor som använde skrivmetoden. Eleverna bedömdes enligt talförmågan och i praktiken togs ingen hänsyn till andra studieresultat eller begåvningar. Det här orsakade förvirring, avundsjuka och skam hos eleverna och lämnade djupa sår hos många av dem. Fördelningssystemet tillämpades i dövskolorna ända fram till 1960-talet.

I skrivskolorna användes i viss utsträckning även teckenspråk och tecken. Även i talskolorna fanns det enstaka lärare som ville använda teckenspråk. Lärarna ansåg dock att talmetoden var överlägsen och att undervisning med teckenspråksmetoden lämnade kvar döva i okunnighet. Å andra sidan skulle det ha varit svårt och tidskrävande för lärarna att lära sig teckenspråk.

Enligt reglementet från 1912 fick skolorna rätt fritt besluta om innehållet i undervisningen. Eftersom skolorna förberedde eleverna för det verkliga livet var det viktigaste ämnet artikulation dvs. uttal. På så sätt ville man hjälpa döva att bli så ”normala” människor som möjligt. Man ägnade upp till 20 timmar per vecka åt artikulationsundervisning, vilket innebar att den upptog nästan hela skoldagen. Även andra läroämnen undervisades med talat språk och läppavläsning.

Åskådningsundervisning var en central del i undervisningen och man använde bland annat bilder och föremål samt andningsövningar och gymnastik som stöd i undervisningen. I artikulationsundervisningen användes också speglar, skedar och tungspatlar. Inom den teckenspråkiga traditionen finns det återkommande berättelser om att den sked som sattes i munnen under uttalsövningarna inte tvättades mellan eleverna, vilket äcklade många. Hendells åsikt var att man i talundervisningen först skulle öva ljudproduktion och först därefter lära sig grammatik. Eleven måste förstå läpparnas, svalgets och tungans betydelse för talet. Detta gjordes genom att eleven höll den ena handen på lärarens talorgan och den andra handen på sina egna talorgan, och lärde sig genom att härma lärarens rörelser.

Resultaten av talundervisningen var inte särskilt goda, men man rekommenderade att den skulle användas alltid när det var möjligt. Arbetet krävde mycket krafter av både läraren och eleven. Eleverna måste hela tiden titta på lärarens mun och försöka urskilja minsta lilla rörelse. När skolveckan var slut måste eleverna fortsätta med läppavläsningen även under gudstjänsten på söndagen. De läste också läxorna högt under kvällarna på elevhemmet, där elevhemsföreståndaren kontrollerade läxorna. Eleverna hade dock inte alltid någon uppfattning om texternas innehåll.

Motståndet mot teckenspråket framkom tydligast i de fysiska bestraffningarna. Inom den teckenspråkiga traditionen finns det gott om berättelser om aga och fysiskt tvång i samband med talundervisningen. I berättelserna återkommer bestraffningar för användning av teckenspråk och direkt brutalitet: att bli slagen med kartkäppen på fingrarna, att stå i skamvrån, att få händerna bundna och bli lämnad utan mat. Fysisk bestraffning användes dock även i skolor för hörande i början av 1900-talet.

Trots dessa svåra upplevelser tyckte de döva i allmänhet att skoltiden var bra, eftersom de fick umgås med andra döva. Även om teckenspråk inte var tillåtet i skolan, tecknade barnen i hemlighet med varandra varvid teckenspråket spreds snabbt. Elever som förstod lärarens undervisning förklarade också på teckenspråk för de andra vad som hade lärts ut. Hemma hade de däremot inget gemensamt språk med den hörande familjen.

Utgångspunkten i undervisningen var att människor som är annorlunda lever i mörker och att man genom undervisning kan lyfta upp dem på en mänsklig nivå. Det här var både oralisterna och de som stödde undervisning med teckenspråk överens om. Skillnaden mellan dessa två är förknippad med tvisten om huruvida ett eller två språk hör till bildningen. Oralisternas mål var att döva skulle bli som hörande, eftersom de ansåg att döva skulle ha svårt att klara sig i livet utan talförmåga.

Under 1900-talets första årtionden uppkom vid sidan av undervisningen på talat språk även ett direkt motstånd mot teckenspråk. Motståndet mot teckenspråken motiverades med att de var outvecklade och grammatikaliskt bristfälliga och endast lämpade sig för undervisning av mindre begåvade elever.

Motståndet grundade sig delvis på evolutionistiska tankar, enligt vilka teckenspråken föregick talade språk och på så sätt skapade en länk mellan djuren och människan. Enligt den så kallade darwinistiska lingvistiken dog dessa lägre språkformer ut och ersattes av högre stående språk. Man ansåg att tal var en mänsklig funktion och tecken en djurisk funktion. En vanlig jämförelse var att döva skulle bli som apor om de stannade kvar endast i dövas gemenskap. Målet var att få dövas gemenskap att byta språk.

Evolutionsteorin skapade också förutsättningar för rashygienen. Alexander Graham Bell, känd som telefonens uppfinnare, var oroad över att antalet döva ökade. Bell hade både yrkesmässig och personlig kontakt med döva. Hans far var dövlärare och flera i familjen hade hörselskada. Han var också själv dövlärare och en av de mest kända oralisterna i USA.

Bell var också engagerad i rashygienrörelsen. Enligt honom föddes döva barn oftare än normalt i äktenskap mellan döva. Därmed var umgänge och äktenskap mellan döva inte önskvärt. Orsaken till äktenskapen var att teckenspråket förenade döva och att internatskolorna var naturliga ställen att lära känna andra döva på. Bells lösning var att grunda oralistiska dagskolor och utplåna teckenspråket. Den grundläggande principen var densamma inom rashygienen som inom oralismen: att minska antalet defekta människor. I Finland var den synligaste effekten av den rashygieniska rörelsen på dövas liv förbudet mot giftermål, som kom 1929.

När döva i och med oralismen lärde sig att skämmas för det egna språket begränsades användningen av språket till dövföreningarna, där gemenskapens sociala och kulturella liv var koncentrerat. På så sätt skapade gemenskapen samtidigt ett eget samhälle i samhället. Eftersom oralismen var ett yttre hot, stärkte den också gemenskapens strukturer. Å andra sidan tog personer med god talförmåga plats i ledningen för föreningar och Finlands Dövas Förbund, vilket också skapade en positiv attityd till oralismen.

Oralismen inverkade också på dövas arbetskarriärer. Eftersom man koncentrerade sig på artikulation i skolan, blev övriga kunskaper och färdigheter svaga. Som en följd av detta hade många svårigheter med vidare studier, varvid arbetskarriären blev anspråkslös. Den svaga utbildningen påverkade också gemenskapens möjligheter att bevaka de egna intressena. Oralismen inverkade naturligtvis också på de tecknade språken. Om ett språk inte används som undervisningsspråk, försvåras uppkomsten av ett allmänspråk. Oaralismens mål var att döva skulle bli som hörande, men de tecknade språken försvann inte utan överfördes från generation till generation.

Oralismens tid följdes av teckenspråkets tid och därmed föddes två olika generationer. De som var födda och hade gått i skolan under oralismens tid värdesatte talförmåga och hörande. Döva som har levt under teckenspråkets tid värdesätter däremot teckenspråket och skriftspråket samt betonar jämlikhet med hörande. De har en positiv uppfattning om dövas språk och kultur. Mellan dessa två generationer finns även en tredje generation som har ”fallit mellan stolarna”. Denna generation har inte fått ta del av teckenspråksundervisningen, eftersom förändringarna i undervisningen skedde först efter deras skoltid.

Det faktum att talförmågan betonades kraftigt, hade tudelad inverkan på döva. Å ena sidan litade de på auktoriteter som betonade talförmågans betydelse. Å andra sidan upplevde de starkt att användning av teckenspråk inte kunde vara orätt, eftersom det var det enda språk som de kunde kommunicera obesvärat på, och det var dessutom deras språk för tänkande.