Uppgifter om inom vilka yrken döva arbetade i början av 1900-talet fås till exempel från medlemsregistret för dövföreningen i Helsingfors, där även medlemmarnas yrken nämndes åren 1899–1946. Enligt registret arbetade döva främst som hantverkare, industriarbetare, tjänstefolk samt byggnadsarbetare. Det vanligaste yrket bland männen var snickare och kvinnorna arbetade vanligen som hembiträden eller tjänarinnor. Endast en liten andel arbetade inom andliga yrken.

I dövskolornas elevmatriklar finns även till viss del uppgifter om i vilka yrken eleverna arbetade efter skolan. Den första systematiska utredningen av dövas yrken gjordes dock först 1939. På den tiden arbetade största delen inom lantbruket, i hantverkaryrken och inom industrin. Av utredningen framgår att de vanligaste yrkena bland män var snickare, skoarbetare och bokbindare. Bland kvinnorna var de vanligaste yrkena hembiträde, sömmerska och hemvårdare.

Tre fjärdedelar av de döva bodde på landsbygden och tio procent fick sitt levebröd från lantbruk. Det här var mindre vanligt bland döva jämfört med den övriga befolkningen. Hantverksyrken var däremot vanligare bland döva än bland majoritetsbefolkningen. Döva ville bo i städerna där det var möjligt att träffa andra döva. De flesta döva klarade sig på egen hand.

Ekonomiskt svåra tider, såsom depressionsåren 1929–1933, hade större inverkan på sysselsättningen bland döva än den övriga befolkningen. Situationen började förändras efter krigsåren, men det var inte lätt att få arbete på grund av att gamla fördomar levde kvar. Man började ge yrkesvägledning på 1940-talet och lantbruksyrken rekommenderades till döva. På 1960-talet rekommenderades även nya yrken såsom tandtekniker, optiker och laborant samt olika kontorsarbeten. Småningom infördes yrkesvalstest för att hjälpa människor att välja en lämplig levnadsbana.

Enligt en undersökning som gjordes 1972 hade största delen av respondenterna, drygt tusen döva, fått sin utbildning i yrkesskolor för hörselskadade eller andra yrkesskolor, på yrkeskurser eller genom läroavtal. Drygt en tredjedel hade inte fått någon yrkesutbildning alls. Största delen av de döva som deltog i undersökningen arbetade inom industrin, vilket i undersökningen även inkluderade de gamla hantverksyrkena. På följande plats kom jord- och skogsbruk samt servicearbete. De nya yrkena inom databehandling syns redan i undersökningen, eftersom 20 av respondenterna var hålkortsstansare. Nästan hälften hade fast anställning.

Dövföreningarna underlättade också möjligheten att få arbete, eftersom informationen om bra arbetsplatser spreds via dem. Det här ledde till att det fanns många döva på samma arbetsplats. Detta underlättade också kommunikationen på arbetsplatsen. Dövhet kunde ibland också vara en fördel i arbetslivet, eftersom arbetsgivarna uppskattade att arbetstiden inte gick åt till att umgås med arbetskamraterna på samma sätt som för hörande arbetstagare.

Det fanns ingen separat yrkesutbildning för finlandssvenska döva. En sådan ordnades endast under en kort period i dövskolan i Borgå på 1950-talet. Därför sökte sig många finlandssvenska döva till Sverige, där de hittade studieplatser och arbete.

Enligt en undersökning som gjordes 2000 arbetade cirka hälften av de döva inom industrin. Näst mest döva arbetade inom serviceyrken, inom tekniska, vetenskapliga, humanistiska och konstnärliga områden samt inom administration. Inom mediebranschen arbetade cirka 10 procent av de döva. Social- och hälsovården sysselsatte cirka 6 procent av de döva, liksom lant- och skogsbruk.

Den elementära undervisningen i dövskolorna gav ändå inte tillräckliga färdigheter för arbetslivet och möjligheterna till fortsatta studier var obefintliga. Trots detta kom döva rätt bra in i arbetslivet. Korta fortsättningskurser hade ordnats i dövskolorna sedan 1893.

När man på 1930-talet medgav att det fanns behov av en separat yrkesläroanstalt för döva, ansåg man att den bästa lösningen var att grunda en lantbruksskola, eftersom man antog att den bästa livsstilen för döva var att bo på landet. Många döva kom från landsbygden och det ansågs naturligt att de skulle återvända till sina hemtrakter efter skolan. En stor del av de döva ville dock stanna kvar i staden tillsammans med andra döva och leva ett självständigt liv.

Utvecklingen av fortsatta studier var förknippad med tre stora tvistefrågor. Den första var om det över huvud taget behövdes egna yrkesläroanstalter för döva. Den andra frågan var om läroanstalten skulle utbilda döva för lantbruksyrken eller yrken inom hantverk och industri. Den tredje frågan var om allmänbildande studier var viktigare än yrkesstudier.

På 1930-talet intensifierades diskussionen om dövas yrkesutbildning och man diskuterade såväl teoretisk fortsatt undervisning och läroverk som yrkesläroanstalter och undervisning i praktiska yrken. År 1944 godkändes lagen om yrkesskola för döva och medel för grundandet av skolan beviljades. Lagen var delvis en besvikelse för döva, eftersom den inte gav döva möjlighet att arbeta som lärare i skolan. Yrkesskolan i Åbo kunde inleda sin verksamhet först 1948, men många andra språkliga och kulturella minoriteter fick vänta längre än döva på fortsatt utbildning och kompletteringsutbildning.

När yrkesskolan i Åbo hade grundats, framskred övrig yrkesutbildning för döva endast i ringa grad. År 1956 startade en lantbruksutbildning för döva vid Invalidisäätiön maatalousoppilaitos (Invalidstiftelsens lantbruksskola). Innehållet i undervisningen var densamma som för hörande, men utbildningstiden var tre år, dvs. ett år längre än för andra.

Man diskuterade länge om mellanskolan och 1968 började samlyceet Porrassalmen Yhteislyseo i S:t Michel ta emot tentamensprestationer av döva på mellanskolenivå. Dövskolorna utsåg elever som enligt deras bedömning skulle klara av läroverksstudier och de slutliga valen gjordes av Skolstyrelsen. Eleverna började i mellanskolan efter fem till sju års skolgång och därför var det stor åldersskillnad mellan eleverna. Läroböckerna var desamma som i skolorna för hörande, och tentamina genomfördes för lärare i läroverk för hörande.

Situationen förändrades när tolktjänsten började fungera på 1980-talet och antalet teckenspråkstolkar ökade. Antalet döva elever ökade flerfaldigt i de allmänna läroanstalterna när de hade möjlighet att anlita en tolk i studierna.

I och med studietolkningen ökade yrkesvalsmöjligheterna enormt. Nya yrkesområden som man tidigare endast hade kunnat drömma om öppnades. I takt med att gymnasieundervisningen ökade, ökade också utbudet av möjligheter till vidare studier. Döva studerade också på yrkesskolor, handelsläroverk, läroanstalter inom det konstnärliga området, tekniska läroverk och universitet. Folkhögskolan för döva inledde sin verksamhet 1987. Där fanns en linje för teckenspråkslärare (senare en linje för teckenspråkshandledare). Det var dock frågan om en allmänbildande yrkesutbildning, som gav möjlighet att undervisa i teckenspråk som bisyssla till exempel i medborgar- och arbetarinstitut. Lärarutbildningar var fortfarande ett område som det var nästan omöjligt att komma in på. Först på 1980-talet kom döva in på lärarutbildningar. Flera döva studerade också utomlands, till exempel i Danmark och på Gallaudet University för döva i USA.

Bristfälliga kunskaper i finska och svenska innebar utmaningar för många, bland såväl elever som lärare. Kommunikationssvårigheterna kunde också utestänga den döva från den hörande studerandegemenskapen. Tolkarnas roll var till en början inte så tydlig och det fanns brister i tolkarnas yrkeskunnighet och teckenspråksfärdigheter på grund av deras korta utbildning. Det rådde också brist på tolkar i början och därför var det osäkert för många hur studierna skulle framskrida. Uppgifter om till exempel avbrutna studier följdes inte upp nationellt. Döva som studerade inom nya branscher var banbrytare i sina nya yrken.

Trots allt ökade antalet döva i de allmänna läroanstalterna och inom allt fler yrkesområden på 2000-talet. Den största ökningen skedde inom högskolestudierna. En av orsakerna till detta var att utbildningar för finskt teckenspråk och teckenspråkiga klasslärare inleddes vid Jyväskylä universitet.

Den ökade användningen av studietolkar och minskningen i antalet döva påverkade elevunderlaget i läroanstalterna för hörselskadade. Läroanstalterna började även ta emot hörande elever.

År 1911 grundades ”en teoretisk och praktisk yrkesskola” för döva snickare i Jyväskylä. Skolan var verksam fram till 1916. Studietiden i skolan var två år och skolan utexaminerade yrkeskunniga snickare åt vilka skolan skaffade arbetsplatser. Heimarin puutarha- ja talouskoulu, en trädgårds- och hushållsskola i närheten av S:t Michel, började ta emot döva flickor 1913. Studietiden var sju månader och i skolan gick sammanlagt 13 döva flickor. I Sulkava, på Nuuttila gård, fanns en lantbruksskola för dövstumma 1919–1920. Studietiden var 18 månader och fyra döva pojkar gick i skolan. Även vid J.O. Jakobsons snickerifabrik i Åbo studerade döva.

Skolbygget inleddes 1903. I huvudbyggnaden fanns ett undervisningsmejeri, en undervisningsladugård och kring byggnaden fanns åkrar och en trädgård. De första tio eleverna kom till skolan 1905 och fram till 1945 hade 377 elever gått i skolan.

Utöver undervisningen erbjöd skolan gratis inkvartering och uppehälle för eleverna. Skoltiden var två år och under den tiden lärde de sig praktiskt hushållsarbete såsom att laga mat, tillverka smör och ost, baka, spinna och väva samt sköta djur och trädgård.

Skolans första elever fick arbete som hembiträden, hushållerskor, hönsskötare, väverskor och assistenter till kreatursskötare. Hushållsskolan i Nikkarila hade under många årtionden stor betydelse som utbildare för kvinnor särskilt på grund av att det fanns ett mycket litet utbud av yrkesutbildning som ordnades av samhället.

Senare öppnade Nikkarila även dörrarna för hörande elever och bytte namn till Bovallius-institutet. År 1984 underställdes skolan yrkesutbildningsstyrelsen. År 2002 bytte skolan namn till Bovallius-yrkesinstitutet. Skolan tog nu även emot elever med dysfasi, språkstörningar och intellektuella funktionsnedsättningar. År 2018 blev Bovallius-yrkesinstitutet en del av yrkesinstitutet Spesia.

Hösten 1928 började man samla in aktiekapital och A. Nummelins boktryckeri inklusive maskiner köptes till bolaget och flyttades till Helsingfors dövstumsförenings tidigare lägenhet på Richardsgatan 2. Det konstituerande mötet hölls våren 1929 och verksamheten inleddes med åtta anställda.

I samband med Surdus grundades också en anspråkslös skola, där man på fyra år kunde studera till sättare eller boktryckare. Under de första 25 verksamhetsåren utbildades sammanlagt 34 döva.

Det fanns rikligt med utmaningar i Surdus verksamhet. De första åren försvårades verksamheten på grund av den världsomfattande depressionen. Finlands Dövas Förbund stödde Surdus både ekonomiskt och genom att överföra tryckningen av Kuuromykkäin Lehti och Tidskrift för Dövstumma till företaget. Under senare delen av 1930-talet och ända fram till krigsåren var utvecklingen positiv, men expansionen av företaget lyckades inte på önskat sätt. Man kunde heller inte ta emot alla som ville utbildas. Maskinparken föråldrades småningom och tidsenliga maskiner kunde anskaffas först på 1960-talet. Av denna orsak fungerade Surdus som blankettryckeri och producerade främst små tryckalster.

Surdus verkade från 1933 på Alexandersgatan och från 1972 i mer ändamålsenliga lokaler på Sjötullsgatan. Av ekonomiska orsaker måste man lägga ner läroanstalten för den grafiska branschen som hade fungerat i samarbete med Surdus. År 1979 söktes företaget slutligen i konkurs. En ny företagare fortsatte med verksamheten i Surdus lokaler, med samma personal och utrustning.

Det första verksamhetsåret sökte 59 personer till skolan, varav 17 antogs som elever vid den nya läroanstalten. Av dessa var fjorton män och tre kvinnor. I skolan kunde man inledningsvis studera inom sju olika utbildningsområden och utexamineras som sömmerska, snickare, tapetserare, polerare, målare, guldsmed och skräddare.

Studierna var läroavtalsbaserade. Eleverna lärde sig arbetet på dagarna i hantverks- och industrianläggningar. Teoretisk undervisning ordnades på kvällarna efter arbetsdagens slut och undervisning gavs i följande läroämnen: modersmål, samhällslära, medborgarkunskap, geometri, yrkesräkning och yrkeskunskap. Undervisningen gavs på talat språk, men även teckenspråk användes.

I början hade yrkesskolan ingen egen byggnad och därför ordnades den teoretiska undervisningen i dövskolan i Åbo. År 1968, då skolan fyllde 20 år, invigdes en egen skolbyggnad i Lillheikkilä i Åbo. Under studietiden bodde eleverna på elevhem.

De första avgångsbetygen från yrkesskolan delades ut 1951. Då utexaminerades snickare, målare, murare, sömmerskor samt en möbelpolerare. År 1968 var studielinjerna: filare-verkstadsmekaniker, snickare och sömmerska, år 1975: montör-verkstadsmekaniker, snickare, karosseriplåtslagare, bilmålare, ritare, kokerska och konfektionstekniker. År 1980 startade dessutom en linje för dataskrivare/kontorsarbetare. Studierna på linjerna tog två till tre år.

Fram till 1972 studerade endast döva i yrkesskolan. År 1978 inledde den första icke-döva eleven sina studier vid skolan och på 1990-talet fanns det fler hörande elever än döva. Anledningen till denna trend var att det inte var tillräckligt många döva elever som sökte till skolan, och de lediga platserna fylldes med andra elever som hade behov av specialutbildning. Skolan bytte namn till Aura-institutet 2002 och 2009 anslöts det till Bovallius-yrkesinstitutet och 2018 till yrkesinstitutet Spesia.