Döva fick med andra ord vanligen kristen fostran och undervisning först i skolan och målet med undervisningen var att fostra dem till kristna och nyttiga medborgare. Man inledde religionsundervisningen i de lägre klasserna med biblisk historia och övergick sedan stegvis till inlärning av katekesen. I skolorna ordnades också andakter och gudstjänster.

På 1800-talet fungerade många präster som lärare och föreståndare i dövskolorna. Carl Henrik Alopaeus var föreståndare i Åbo dövstumskola och han hade prästexamen. Vid sidan av undervisningsarbetet ägnade han sig också åt själavård för döva och under åren 1860–1881 gav han skriftskolundervisning till över 250 döva.

På 1890-talet började döva även själva ordna andliga evenemang. I dövföreningen i Helsingfors ordnades från och med 1896 andakter och andliga föredrag. Bland annat i Helsingfors, Åbo och Viborg kunde döva delta i evenemang som ordnades av präster som fungerade som lärare i dövskolorna.

På 1800-talet kunde själavård avse både kyrkans allmänna förkunnelse- och undervisningsverksamhet och personligt stöd i andliga frågor till enskilda församlingsmedlemmar. På prästmöten nämndes angående själavård för döva gudstjänster, nattvard och ordnande av skriftskola. som uppgifter inom själavården för döva. De döva själva ansåg i sina egna framställningar att själavård endast omfattade gudstjänster. För båda lägren var dock inrättandet av en reseprästtjänst det väsentliga och inte att fastställa de enskilda arbetsuppgifterna. Hörande motiverade behovet av resepräster med välgörenhetssyften, medan döva framhöll krav på jämlikt bemötande.

På grund av det spända politiska läget som ofärdsåren orsakade framskred ärendet om resepräster inte till att börja med, men när den politiska atmosfären efter storstrejken 1905 blev friare, kunde man slutligen inrätta tjänster för resepräster. Enligt en kejserlig förordning som gavs 1906 tillsattes två resepräster för dövas själavård att verka med statlig finansiering och under övervakning av kyrkan. Landet delades in i den västra och östra regionen och båda fick en egen präst. Senaten fastställde reglementet för prästerna 1907. Vid årsskiftet 1907–1908 inledde de första reseprästerna sina arbeten, Huugo Nyberg och Jalmari Vesenterä (senare valdes K. A. Nyman till tjänsten).

Prästernas verksamhetsområde var omfattande och därför var döva i en mycket ojämlik ställning i fråga om de tjänster som prästerna erbjöd. I början av 1900-talet bodde döva utspritt över landet och trafikförbindelserna var dåliga. Således kunde döva som bodde i glesbygden få träffa sin resepräst först efter många år. Både Dövas Förbund och kyrkomötet framförde att prästernas verksamhetsområden var för stora med tanke på arbetets karaktär och föreslog att nya arbetstagare skulle anställas och att landet skulle delas in i fyra verksamhetsområden. Det här genomfördes och som nya dövpräster anställdes Otto Myyryläinen 1917 och Tuomo Itkonen 1918. Detta förbättrade till en början de tjänster som kyrkan erbjöd döva, men antalet präster minskades senare till tre. Den fjärde tjänsten inrättades på nytt först 1961 varvid teckenspråkiga Eino Savisaari kom med i arbetet. Han var ett hörande barn till döva föräldrar.

I början av 1970-talet arbetade fyra dövpräster inom dövarbetet, och deras arbetsmängd minskade i och med att tjänster för diakonissor för döva inrättades i de större städerna. Att få fler anställda i verksamheten var ett centralt mål och på 1970-talet ökade antalet anställda. Vid samma tid inrättade man bland annat en dövlektorstjänst, vars uppgifter omfattade fostringsarbete för barn, unga och hemmen. Eeva Ylönen var den första lektorn. År 1980 hade kyrkan redan 19 anställda inom dövarbetet.

Redan innan reseprästerna valdes till sina uppgifter, föreslog man att de också skulle kunna fungera som ombud för Finlands Dövas Förbund. I praktiken innebar detta att de skulle sörja för dövas andliga och ekonomiska välbefinnande bland annat genom att hålla föredrag om lämpliga ämnen. Man ansåg också att de skulle utreda dövas hemförhållanden och utkomst samt bistå dem inför rätta. I arbetet blev prästerna tvungna att fungera som både socialarbetare och tolkar, eftersom personer som behärskade teckenspråk behövdes i många vardagliga situationer.

Reseprästerna var skyldiga att resa inom sitt eget verksamhetsområde åtta månader i året. Den övriga tiden arbetade de i sina hemstäder. Reseprästerna besökte vanligen de orter som hörde till deras områden en gång per år och de andakter som de höll samlade också folk från närområdena. När dövprästerna inledde sin verksamhet fanns det dövföreningar på endast cirka femton orter och på landsbygden fanns det knappt någon verksamhet alls för döva. De evenemang som dövprästerna ordnade skapade således också möjligheter för döva att träffa varandra och därmed hade evenemangen även en viktig social betydelse. Prästerna höll också kontakt med församlingsmedlemmarna med hjälp av cirkulärbrev och 1938 började man ge ut tidskriften Hiljainen Seurakunta (Den tysta församlingen), där det fanns andliga artiklar och artiklar om aktuella frågor.

När kyrkans dövarbete hade inletts uppkom runtom i Finland olika mötesformer, som blev återkommande sammankomster. Den mest betydelsefulla av dessa var dövas kyrkodagar. De första kyrkodagarna ordnades i Tammerfors 1908. Kyrkodagarna blev en tradition och de pågick vanligen i ett par dagar. Deltagarna kom inte bara från den ort där kyrkodagarna ordnades utan också från närområdet, och utöver andakter ingick bildande program. Efter krigen blev kyrkodagarna den viktigaste mötesformen vid sidan av gudstjänsterna. Innehållet blev mer andligt och de allmänbildande ämnena trängdes undan. Kyrkodagarna ordnades vanligen av lokala föreningar. Döva samlades också i bibelkretsar som ofta ordnades av diakonissorna för döva.

Vissa präster innehade också förtroendeuppdrag i föreningarna och förbundet. Huugo Nyberg fungerade som reseombud, styrelsemedlem i Dövas Förbund samt som redaktionssekreterare och chefredaktör för Kuuromykkäin Lehti. Nyberg hade en bestämd åsikt om att föreningsverksamheten skulle ha en stark betoning på fostran och bildning samt en kristen värdegrund.

Dövprästerna verkade på gränsen mellan två värdar. Deras verksamhet gav döva möjlighet att få kontakt både med varandra och med den hörande omvärlden. Samtidigt gav denna position dem möjligheter att kraftigt påverka riktningen och innehållet i dövas verksamhet, om de så önskade.

Efter krigen diskuterades uppgifter för döva lekmän i församlingarna och 1948 ordnades de första församlingskurserna. Syftet med dem var att öka dövas församlingskännedom och uppmuntra dem att verka i den egna församlingen. I programmet ingick andakter, bibellektioner och samtalsstunder samt möjlighet till fördjupning i andliga frågor. En kanal för aktiv verksamhet bland döva var också kyrkoråd för döva som verkade på olika orter.

På 1950-talet vaknade intresset för missionsarbete och stöd till döva i Afrika. Först samlades en missionssyförening under ledning av Eeva Malmila och 1955 grundades De Dövas Mission r.y., som bland annat stödde verksamhet i dövskolan i Keren i Eritrea.

Under kriget var dövprästen Lauri Paunu tvungen att agera tolk åt en ung kvinna vid ett läkarbesök. Paunu tolkade över en skärm samtidigt som läkaren undersökte patienten. Eftersom Paunu tyckte att situationen var förnedrande för både honom och den döva kvinnan lämnade han tillsammans med Helsingfors Dövstummas Hjälpförening ett förslag om att inrätta en tjänst för en diakonissa för döva. Tjänsten kunde inrättas och 1945 valdes syster Eeva Malmila, som hade döva släktingar, till tjänsten.

Eftersom döva hade positiva erfarenheter av diakonissans verksamhet, diskuterade man redan på 1940-talet om man skulle kunna anställa fler diakonissor, och det lyckades. År 1950 inledde syster Martta Murto sitt arbete i Tammerfors och Alli Rönkkömäki i Uleåborg och under årtiondena ökade antalet diakonissor.

Diakonissorna för döva hade liknande grunduppgifter som andra diakonissor. Dessutom ingick att fungera som tolk och delta i själavård för döva i deras arbetsuppgifter. En bra beskrivning av behovet av diakonissor för döva är att många döva gjorde långa resor till Helsingfors för att kunna besöka en läkarmottagning tillsammans med en diakonissa som kunde teckenspråk. Tolkning och handledning behövdes också i många vardagliga ärenden. Till dessa hörde att söka arbete, upprätta dokument till myndigheter, bostadsärenden, skatte- och bankärenden samt rättsärenden.

Till diakonissorna hörde också många olika frågor med anknytning till familjeliv och barnskötsel. De höll även söndagsskolor och dagklubbar och klubbar för äldre samt diakoni- och bibelkretsar.

De första diakonissorna för döva hade ingen egentlig utbildning för arbete med döva eller i teckenspråk. I praktiken följde en ny diakonissa med Eeva Malmila i hennes arbete i Helsingfors under ett par veckor. Tillgången till undervisning i teckenspråk var knapphändig, varvid man ofta lärde sig språket i det praktiska arbetet. De första ”kuurojen huollonkurssit ja työntekijäin neuvottelupäivät” (kurs i dövvård och konferensdagar för anställda) ordnades 1956. På kursen behandlades frågor gällande dövhet, kommunikation, teckenspråk och social trygghet. På dylika kurser som hölls senare behandlades bland annat tecknande av psalmer eller bibelkretsar. På 1970-talet koncentrerade man sig på tilläggsutbildning för dövpräster, som bland annat omfattande frågor som gällde teckenspråk och dövhet.

Dövprästerna Lauri Paunu och Eino Savisaari arbetade aktivt för teckenspråket. Paunu hade redan tidigt kommit i kontakt med döva. Han framhöll redan på 1940-talet att teckenspråkiga utgjorde en språklig minoritet som hade rätt till sitt modersmål. Både Paunu och Savisaari var medlemmar i teckenspråkskommittén inom Finlands Dövas Förbund och deltog i arbetet med en teckenspråksordbok.

Översättning av kyrkliga texter till teckenspråk var en fortgående utmaning för dem som arbetade med döva. I praktiken var de anställda tvungna att förbereda sig inför olika evenemang genom att själva göra översättningarna till teckenspråk. Dövpräster och -lektorer utarbetade material för tecknande av gudstjänster och dessutom översatte de böner, trosbekännelsen och vissa psalmer. År 1988 publicerades den första videon med en teckenspråkig bibelöversättning av Markusevangeliet och den utgjorde grunden och förebilden för översättning av Bibeln till teckenspråk. Arbetet med att översätta Bibeln fortsatte och 2007 godkände kyrkomötet Lukasevangeliet på teckenspråk. Det här var första gången en översättning följde teckenspråkets struktur i stället för strukturen för tecknad finska.

På 1970-talet överfördes ansvaret för uppgifterna inom sjukvård och socialservice gradvis på samhället. Även Finlands Dövas Förbund kunde anställa dövkonsulenter eller socialhandledare med stöd av Penningautomatföreningen. De hjälpte döva i olika socialvårdsärenden och fungerade vid behov som tolkar.

Diskussionen om behovet av teckenspråkstolkar startade efter krigen. Den första tolkkursen ordnades 1962 och utbildningen utvidgades med tiden till en yrkeshögskoleexamen. Dövas rätt till tolktjänster nämndes för första gången i invalidvårdslagen 1979. När tolkuppgifterna småningom överfördes till utbildade tolkar, fick kyrkans anställda mer tid för andligt arbete.