Det centrala i rörelsen var kravet på jämlikhet, enligt vilket döva skulle ha samma rättigheter, skyldigheter och värde i samhället som andra. Teckenspråket hade en central roll i dövas identitet och man krävde att samhället skulle godkänna det. Man skulle vara stolt över sitt språk och döva skulle få känna sig lika värdefulla som övriga samhällsmedlemmar.

Dövmedvetenheten lyfte upp ärenden som hade diskuterats tidigare i gemenskapen, men nu framfördes de med kraft och i en tydligare form. Dövmedvetenheten gav ett nytt perspektiv med vars hjälp man kunde granska alla livsområden. Även Finlands Dövas Förbund beaktade dövmedvetenheten när man ställde upp sina mål. Dövmedvetenhetsideologin var omvälvande för dövas uppfattning om sig själva och sin gemenskap, eftersom den utgick från döva och deras behov och inte från de krav som samhället ställde.

Dövmedvetenhetsrörelsen kan också anses ha sina rötter i den internationella gemenskapen för döva. Döva hade redan i flera generationer förstått att de har en egen kultur, eftersom de hade klarat av att bevara sitt språk under oralismens tid. När majoritetsbefolkningens attityd småningom förändrades, fick döva bättre möjligheter att utveckla sitt språk och sin kultur samt att driva jämlikhetsfrågor.

Inom dövmedvetenhetsrörelsen ville man också skapa möjligheter för döva att utveckla sin självkännedom. Till dövmedvetenhetsrörelsen hörde att döva skulle lära sig att kräva jämlikt bemötande, men också att växa som individer och ha en intakt självbild och positiv identitet.

Dövmedvetenhetsrörelsen fick småningom understöd i de nordiska länderna och ett viktigt evenemang var den nordiska kulturfestivalen som ordnades i Ålborg i Danmark 1978. Under festivalen behandlade rikssvenskarna dövas självkänsla och Lars-Åke Wikström, döv teckenspråksforskare, höll ett föredrag i ämnet. Han hade bekantat sig med den amerikanska dövmedvetenhetsrörelsen och framhöll att en dövmedveten döv inte skämdes för sin dövhet, utan var stolt över den och använde teckenspråk. Wikström dryftade språkhinder, som också kan skapa problem hos hörande personer i situationer där de försöker kommunicera i en grupp med döva som använder teckenspråk. Wikström betonade att döva måste skaffa sig kunskap och utbildning för att kunna delta i beslutsfattande om dövhet i samhället. Det var också viktigt att förmedla dövas egna upplevelser av dövhet till beslutsfattarna, eftersom det var det enda sättet att åstadkomma förändringar.

Begreppet dövmedvetenhet togs i bruk i Finland senast 1978. Chefen för Finlands Dövas Förbunds kulturcenter, Raija Nieminen, presenterade begreppet i Dövas tidskrift 1979 och enligt henne var det väsentliga att döva fick vara döva och värdefulla som sådana. Att höja självkänslan skulle dock lyckas endast om teckenspråket erkänns som ett språk och döva har rätt att använda det som sitt modersmål. Nieminen jämförde också den amerikanska och den nordiska dövmedvetenhetsrörelsen och skillnaden var att den först nämnda betonade arbete med familjer och utbildning medan den senare försökte påverka hela samhället. I slutet av 1970-talet var dövmedvetenhetsrörelsen mest utbredd i USA och de nordiska länderna. I dessa länder var teckenspråkets status också bättre än på andra håll.

Finländarna definierade begreppet dövmedvetenhet 1979. Enligt definitionen var det frågan om en ideologi, enligt vilken döva ska se på sig själva som människor som har samma rättigheter i samhället som andra. En döv person måste hitta sin identitet, känna sig själv, det egna teckenspråket och den teckenspråkiga kulturens värde. Syftet var att arbeta för dövas mänskliga rättigheter, så att döva skulle bli jämlika med hörande. Centrala frågor i dövmedvetenheten var rätten att använda teckenspråk och att godkänna teckenspråket som undervisningsspråk i skolorna. Senare vid nordiska dövmedvetenhetsseminarier ansåg man att det skulle vara viktigt att dövföreningarna är dövmedvetna intresseorganisationer och fastställer målen för de önskade förändringarna.

Finlands första dövmedvetenhetsseminarium hölls vid Malminharju kurscentrum i början av 1980. Evenemanget hade drygt 50 deltagare och många av dem var unga. Under seminariet betonades dövas jämlikhet i samhället och dövkulturens betydelse för självkänslan. En dövmedveten person är medveten om sina rättigheter, skyldigheter och möjligheter och försöker påverka olika ärenden.

Från och med 1982 ordnade Finlands Dövas Förbund också diskussionsmöten för sina anställda där man behandlade spridning av dövmedvetenheten. Eftersom det också fanns behov av material om dövmedvetenhet, beslutade man att börja utarbeta sådant material. Samtidigt började man planera utbildningar i ämnet. Det var viktigt att nå så många döva som möjligt i alla åldersgrupper. Det var också viktigt att nå släktingar till döva och personer som genom sitt arbete träffade döva.

Den första kursen i dövmedvetenhet ordnades 1983. Den två år långa utbildningen ordnades i form av korta kursavsnitt. Man valde föreningsaktiva och andra lämpliga personer till kursen. De var i huvudsak unga personer som senare tog rollen som lärare i dövmedvetenhet. Kurserna utformades senare till ett helt utbildningsprogram och dess huvudmål var att döva skulle få en positiv självbild och möjligheter att påverka sina egna liv.

Ämnen som behandlades på kurserna var döva människor, dövas historia och oralismen, döva barns utveckling, språkinlärning och familjeliv. Dessutom studerade man dövas kultur, dövas juridiska ställning, etiska frågor och teckenspråkets status. Slutligen bekantade man sig med metoder som kunde användas för att nå dövmedvetenhetsrörelsens mål. Finlands Dövas Förbund inkluderade dövmedvetenhetsideologin i sin strategi och ville med dess hjälp få unga att delta i föreningsarbetet och ta ansvar. Många av deltagarna i dövmedvetenhetskurserna kom också att få viktiga uppgifter i gemenskapen.

För enskilda döva gav dövmedvetenhetskurserna i bästa fall mycket krafter och möjligheter till bättre självkännedom. På kurserna fördes också filosofiska diskussioner om frågor som inte behandlades i dövskolorna eller i föreningarna. Kurserna förändrade värderingarna hos många och språket och gemenskapen blev ännu viktigare.

År 1983 utarbetades ett dokument vid namn Kuuron ihmiskuva (Dövas människosyn), som blev grundläggande för Finlands Dövas Förbunds verksamhet. I dokumentet beskrevs döva personers identitet och hur en jämlik ställning i samhället kan uppnås. I dokumentet konstaterades att de uppfattningar som de som var ansvariga för rehabilitering och utbildning hade inte grundade sig på en tillräcklig förståelse av den döva individen och hans eller hennes livssituation samt de dövas språk och kultur. Därför fattade de beslut som gällde döva utan att höra dem, och förmyndarattityden hindrade döva från att utvecklas till fullvärdiga samhällsmedlemmar. Dokumentet gav alltså information till beslutsfattarna om dövas syn på sig själva och om att de måste få vara med i utvecklingen av olika tjänster.

År 1984 hade dövmedvetenhetsideologin redan påverkat den diskussion som fördes inom gemenskapen, oavsett om det handlade om teckenspråkets status och attityden till språket eller exempelvis hjälpmedel. I teckenspråksarbetet satte man som mål att undervisa i teckenspråk, ge språket officiell status och inleda teckenspråksforskning. Dövmedvetenheten påverkade också gemenskapens kulturella verksamhet och i de pjäser som framfördes under de nationella kulturdagarna för döva kunde man se hur skådespelarnas självsäkerhet ökade och hur döva i manuskripten beskrev egna erfarenheter på sitt modersmål.

På 2000-talet började man vid sidan av dövmedvetenhet också använda nya begrepp och tala om gemenskapens egenmakt (empowerment). Den döva forskaren Paddy Ladd förde in det nya kulturella begreppet Deafhood i diskussionen vid sidan av det gamla begreppet Deafness. Deafness förknippades med dövhet som en sensorisk funktionsnedsättning. Det finns ingen egentlig översättning av Deafhood till vare sig finska eller svenska, men det har översatts till dövmedvetenhet (kuurotietoisuus).

Deafhood är att välja en positiv attityd som berikar livet i förhållandet till dövhet. Teckenspråken ses som en gåva, liksom dövas internationalism och världsmedborgarskap. Dövhet ses också som en medveten egenskap och inte som ett fel. Det centrala är att teckenspråken också anses berika de hörandes värld och att döva har rätt till erfarenheter i egenskap av döva.

Begreppet Deaf Gain ligger också nära begreppet Deafhood och även här ses dövhet som en resurs. Dövhet anses vara förknippad med mycket tyst kunskap och därför kan endast den döva själv förstå hur det är att vara döv. Man betonar alltså vad som är bra med att vara döv och vilka positiva effekter det har på den dövas liv, till exempel att lätt kunna kommunicera på teckenspråk. Deaf Gain betonar starkt den kulturella och språkliga mångfalden i samhället och att döva kan bidra i samhället. Teckenspråken har över lag ändrat vår uppfattning om språk och människans kreativitet.

Oavsett om man talar om dövmedvetenhet, begreppet Deaf Gain eller egenmakt, är det sist och slutligen frågan om samma sak. Nämligen att döva ska ha rätt till sitt språk och sin kultur.