Döva är en starkt endogam grupp, vilket betyder att största delen av de döva traditionellt har ingått äktenskap med andra döva. Tankarna om rashygien i början av 1900-talet påverkade äktenskapslagstiftningen och dövas grundläggande rättigheter kränktes genom att rätten att ingå äktenskap och bilda familj begränsades. Begränsningen av vigselrätten motiverades med att man förmodade att de som var döva vid födseln skulle föda döva barn. Genom tiderna har dock största delen av de döva barnen fötts i hörande familjer, medan största delen av barnen till döva föräldrar har varit hörande.

Kärnan i den teckenspråkiga gemenskapen utgörs av de släkter där dövhet förekommer i flera släktled och där teckenspråket och gemenskapens kulturarv överförs från generation till generation på ett naturligt sätt. Till gemenskapen hör självfallet övriga döva och deras hörande familjemedlemmar.

I juni 1863 dog den före detta unge läraren Carl Oscar Malm plötsligt och Åbo dövstumskola behövde en lärare i hans ställe. Skolans föreståndare Carl Henrik Alopaeus övertalade Fritz att bli dövlärare, och i oktober 1863 tog Fritz emot den utmanande uppgiften som lärare. Före flytten till Åbo firade man dock bröllop.

Fritz och Maria vigdes i Helsingfors den 27 september 1863. Händelsen väckte nyfikenhet hos Helsingforsborna och Johan Vilhelm Snellman och Elias Lönnrot hedrade vigseln med sin närvaro. För att ingå äktenskapet krävdes tillstånd av kejsaren, och vigseln förrättades av pastor Achilles Sirén, som var bror till Malms elev Stén Sirén. Fritz berättade ofta om vigseln som varade i hela två timmar. Orsaken till detta var att man gick igenom vigselformuläret med handalfabetet.

Via dessa länkar hittar du Maria Klingenbergs och Fritz Hirns personhistoria

Det är känt att åtminstone över tio av Malms elever har ingått äktenskap med en annan döv efter skoltiden. Dock stöter man också på berättelser om tidiga döva par i gamla tidskrifter. År 1879 räknade man i Borgå Bladet upp uppgifter om sex äkta par där äktenskap hade ingåtts mellan två döva. I tillkännagivandet ingick också uppgifter om nio äkta par där en döv man hade gift sig med en hörande kvinna. Största delen av dessa par vigdes av föreståndaren för skolan i Åbo, prosten Alopaeus. Man ansåg att det i dessa tidningsmeddelanden också var viktigt att berätta att största delen av paren hade hörande barn.

Det mest kända paret av dessa var paret Eklund. Lorentz Eklund (1846–1892) och Elise Wicklund (1849–1915) ingick äktenskap 12 juli 1873. De behövde också på samma sätt som paret Hirn vigseltillstånd av kejsaren. Lorentz hade en lång karriär som dövlärare i dövskolan i Jakobstad. Elise arbetade efter avslutad skolgång som hattsömmerska. I Eklunds familj föddes sex hörande barn, vars modersmål var teckenspråk. Eklunds dotter Elma har beskrivit språkets status i sin barndomsfamilj på så sätt, att teckenspråket var det egentliga språket medan man använde talat språk endast i köket tillsammans med biträdena.

Döva släkter hade en central roll i dövas gemenskap. I släkter där dövhet förekom i flera generationer överfördes teckenspråket, dövkulturen och traditionerna på ett naturligt sätt från generation till generation. Dessa släkter bildade kärnan i dövas gemenskap och i deras vardagsrum har man suttit tillsammans om kvällarna, umgåtts och träffat varandra. Utöver paren Hirn och Eklund är bland annat paren Stadius, Savisaari, Ritala och Talvia tidiga par och släkter som har haft betydelse för gemenskapen. Familjer som idag är kända på samma sätt är familjerna Hanhikoski, Tarvonen och Sandholm.

Via dessa länkar hittar du Stadius, Savisaaris, Ritalas och Talvias släkthistorier

Numera finns det inga skarpa gränser mellan döva och hörande och även i valet av äktenskapspartner har förändringar skett. Unga döva anser att det är viktigt att man har andra gemensamma faktorer med partnern än dövhet. Den tekniska utvecklingen, människornas internationalisering och individualisering har ökat valmöjligheterna vid sökandet efter en partner.

Resandet och den ökade rörligheten gör det lättare att hitta en partner även längre bort. Internet, virtuella gemenskaper och smarttelefoner ger möjligheter att hålla kontakt även på längre avstånd. Det är också lättare för döva och hörande att lära känna varandra via internet. Vid valet av partner har det numera mindre betydelse om den ena är döv eller inte, finländare eller från ett annat land. Gemensamma intressen och ett gemensamt språk är avgörande.

Bland döva började man diskutera frågan på 1920-talet. Vid den tiden skrev den döva Laina Wainola i Tidskrift för dövstumma att läkarvetenskapen hade konstaterat att syn- och hörselskador och många andra ärftliga sjukdomar orsakas av dåliga levnadsvanor. Enligt Wainola stärkte läkarvetenskapen Bibelns ord, enligt vilka fädernas missgärningar alltid drabbar barnen i tredje och fjärde led. Dövhet var med andra ord både en ärftlig egenskap och ett straff från Gud och därför var döva skyldiga att förbli barnlösa för att lidandet inte skulle fortsätta. Wainola var aktiv i dövas gemenskap och hennes inlägg var överraskande eftersom hon därmed så kraftigt försvarade rashygienen. I detta skede uppkom inte desto mer diskussion i frågan i Tidskrift för dövstumma.

Intresset för rashygien ökade samtidigt som den finländska äktenskapslagstiftningen skulle reformeras. Under beredningen av den nya äktenskapslagen samlades utlåtanden in från olika experter, bland annat från medicinska experter. Lagpropositionen till den nya äktenskapslagen blev färdig 1924 och den innehöll en förteckning över några absoluta äktenskapshinder. Dessutom fanns det en förteckning över några grupper, inom vilka vigseltillstånd av presidenten krävdes för giftermål. Döva med medfödd dövhet hörde till den senare gruppen. Vigseltillstånd kunde beviljas om kvinnan var för gammal för att få barn eller om en av makarna av andra skäl inte kunde få barn. Döva som övervägde giftermål måste med läkarintyg påvisa att åtminstone den ena av dem hade blivit döv först efter födseln.

Döva reagerade snabbt på påståendena om att dövhet var ärftlig. År 1927 genomfördes en rundfråga i Tidskrift för dövstumma om vilka erfarenheter föreningsaktiva och dövlärare hade av dövhetens ärftlighet och om dövas vigselrätt borde begränsas. Det konstaterades att eftersom det inte var möjligt att påvisa dövhet hos ett nyfött barn, så var det omöjligt att skilja mellan medfödd dövhet och dövhet som uppkommit senare. En lärare i Åbo dövstumskola uppskattade att 15–20 procent av de döva hade ärftlig dövhet. Det faktum att de flesta döva försörjde sig själva genom arbete och inte orsakade ekonomisk belastning för samhället betonades också starkt.

Eftersom rashygienens tankar redan hade blivit allmänt accepterade, hade motståndet från döva ingen effekt. Äktenskapslagen godkändes enligt propositionen 1929 och diskussionen i Tidskrift för dövstumma mattades av. Förbudet mot äktenskap mellan döva med medfödd dövhet var sällsynt även ute i världen. Lagens effekter framkom redan efter två år i prästernas arbete, eftersom man tydligt kunde se att giftermålen mellan döva minskade.

I den slutliga lagen som godkändes 1935 utelämnades dock döva, men de kunde själva anhålla om sterilisering om de misstänkte att de kunde få ”defekta barn”. Enligt lagens tolkning krävdes dock sterilisering som ett villkor för att få vigseltillstånd. Utifrån steriliseringslagen steriliserade i Finland sammanlagt över 7 000 kvinnor, men döva kvinnor har inte statistikförts separat och därför är det faktiska antalet inte känt.

I Finlands Dövas Förbund började man föra kampanj för en förändring av äktenskapslagen under 1930-talets senare del. Särskilt missnöjd var man med att medfödd och ärftlig dövhet sammanblandades och att tidpunkten för dövhetens uppkomst hos dem som ville ingå äktenskap inte kunde påvisas. Man framhöll också att det var osannolikt att det äkta paret faktiskt skulle få döva barn. Äktenskapslagen förhindrade äktenskap också för dem vars dövhet ansågs vara medfödd men inte ärftlig. De som planerade att ingå äktenskap var tvungna att lämna ett läkarintyg till myndigheterna som visade att dövheten inte var medfödd hos någon av dem. Det hade varit viktigare att utreda om det fanns dövhet i deras släkter, vilket skulle ha varit möjligt att utreda med hjälp av kyrkböckerna eller tillräcklig statistikföring.

Begränsningen av dövas giftermål var en uppenbar kränkning av deras människovärde. Situationen orsakade också mycket besvär för döva, eftersom det var svårt att hitta en läkare som gick med på att skriva ett läkarintyg om en sak som var svår att bevisa. Döva måste ibland besöka flera läkare för att få det behövliga intyget. Även präster vägrade ibland att viga döva personer. För att kunna leva tillsammans med den person som de älskade, måste vissa döva par leva i samboförhållanden och skaffa barn under en tid då detta inte var godtagbart i samhällets ögon. Enligt en utredning som gjordes 1957 gifte sig 750 döva par 1929–1957 och för endast tre par utfärdades vigselförbud med stöd av lagen.

Några döva par lyckades ingå äktenskap via olika kryphål, till exempel då vigselförrättaren som vikarierade den ordinarie prästen inte kände till de lagstadgade begränsningarna gällande döva i äktenskapslagen. Trots att det inte finns någon statistik om stiliseringar av döva, har några döva berättat om sina svåra upplevelser såsom aborter som gjorts på grund av deras dövhet och åtgärder som vidtagits för att förhindra fortplantning samt samhällets attityder.

Enligt en undersökning som gjordes samtidigt resulterade endast drygt 4 procent av äktenskapen mellan döva i döva barn, och därför kunde inte lagen längre motiveras med ärftlighet. Först 1969 blev alla äktenskap mellan döva tillåtna. Enligt en undersökning som gjordes 1972 hade över hälften av de drygt tusen döva som hade deltagit i undersökningen ingått äktenskap.

Största delen av de döva barnen föds av hörande föräldrar och dessa barn har kommit till och vuxit upp som medlemmar i dövas gemenskap i olika åldrar. Ända fram till 1970-talet skedde detta vanligen när barnet började i skolan och bland andra döva barn. På den tiden då föräldrarna inte hade möjlighet att få tillräckligt med information om dövhet och teckenspråk var det vanligt att barnet inte hade ett gemensamt språk med föräldrarna och att man använde ”hemmagjorda” tecken i hemmet. I vissa fall kunde man inte ens alltid förklara för barnet att det skulle gå i skolan. De språk- och utbildningsmässiga val hörande föräldrar gör idag påverkar barnets identitet. Ibland bygger barnet och föräldrarna upp identiteten tillsammans och ibland bygger barnet upp den själv senare.

Hörande barn i döva familjer har alltid varit en del av den teckenspråkiga gemenskapen och de har levt mellan två kulturer. Ända sedan de var små har de levt i dövas gemenskap och den är en del av deras liv. De har också fungerat som en länk till den hörande omvärlden. Innan tolktjänsterna infördes var det vanligt att hörande barn måste fungera som öron och förmedlare av information för sina föräldrar, och de var tvungna att fungera som tolkar i ärenden som de inte nödvändigtvis själva förstod. Sådana situationer kunde vara till exempel bilaffärer eller låneförhandlingar och barnen måste redan som unga ta stort ansvar.

Att leva på gränsen mellan två kulturer har inte alltid varit lätt för de hörande barnen. De har varit tvungna att möta oförståelse, nedlåtande och negativa kommentarer från det hörande samhället gentemot de döva familjemedlemmarna, vilket har sårat barnen och väckt hatkänslor hos dem.

Hemspråket för hörande barn som fötts i döva familjer har varierat och därmed även funderingarna om identiteten. Hemspråket har varit teckenspråk eller talat språk och i bästa fall är dessa barn tvåspråkiga och tillhör två kulturer. Vissa av dessa barn har också efterlyst att även de borde ha rätt att använda teckenspråket i samhället.

Via den här länken hittar du information om teckenspråkslagen.

Genom dövas historia har många hörande barn till döva föräldrar deltagit aktivt i dövas gemenskap. Till dessa hör bland annat paret Hirns barn Julia och Julius. I egenskap av tidningsman ökade Julius den allmänna medvetenheten om dövas ärenden. Han verkade också i förtroendeuppgifter och var en föregångare i många projekt. Julia koncentrerade sig för sin del på välgörenhetsarbete. Eklunds döttrar Elma och Thyra deltog i föreningsverksamheten. Det gjorde också mamman Julia Stadius och dottern Rea. Eino Savisaari var en omtyckt dövpräst och hans bror Runo var under lång tid ordförande för Finlands Dövas Förbund och banade väg för många viktiga projekt.

Via dessa länkar hittar du Julius Hirns och Elma Eklunds personhistoria

Elma Eklund har berättat att barnen i hennes barndomsfamilj kunde teckna innan de lärde sig tala. Rea Stadius har berättat att hennes familj var flerspråkig och använde teckenspråk, finska, svenska och karelsk dialekt. Enligt Reas beskrivning av dövföreningen var den som en enda stor familj där man firade många döva pars förlovningar och bröllopsfester.