Veterligen startade organiseringen av döva i Frankrike. I Paris uppstod på 1830-talet en sammanslutning som började ordna årliga festmiddagar där även döva från andra länder deltog. På 1800-talet grundades småningom dövföreningar. I Finland organiserade döva sig i slutet av 1800-talet och föreningarnas takorganisation, Finlands Dövas Förbund, grundades 1905.

Dövföreningarna har haft som mål att höja medlemmarnas status i samhället, men de har också varit ställen där medlemmarna har kunnat kommunicera fritt på teckenspråk. Finlands Dövas Förbund har under de drygt hundra verksamhetsåren utvecklats till en stark intresseorganisation och sakkunnig. Förbundet har gjort ett betydande arbete för att stärka teckenspråkets ställning och att uppnå en jämlik ställning i samhället.

Det centrala i rörelsen var kravet på jämlikhet, enligt vilket döva skulle ha samma rättigheter, skyldigheter och värde i samhället som andra. Teckenspråket hade en central roll i dövas identitet och man krävde att samhället skulle godkänna det. Man skulle vara stolt över sitt språk och döva skulle få känna sig lika värdefulla som övriga samhällsmedlemmar.

Dövmedvetenheten lyfte upp ärenden som hade diskuterats tidigare i gemenskapen, men nu framfördes de med kraft och i en tydligare form. Dövmedvetenheten gav ett nytt perspektiv med vars hjälp man kunde granska alla livsområden. Även Finlands Dövas Förbund beaktade dövmedvetenheten när man ställde upp sina mål. Dövmedvetenhetsideologin var omvälvande för dövas uppfattning om sig själva och sin gemenskap, eftersom den utgick från döva och deras behov och inte från de krav som samhället ställde.

Dövmedvetenhetsrörelsen kan också anses ha sina rötter i den internationella gemenskapen för döva. Döva hade redan i flera generationer förstått att de har en egen kultur, eftersom de hade klarat av att bevara sitt språk under oralismens tid. När majoritetsbefolkningens attityd småningom förändrades, fick döva bättre möjligheter att utveckla sitt språk och sin kultur samt att driva jämlikhetsfrågor.

Inom dövmedvetenhetsrörelsen ville man också skapa möjligheter för döva att utveckla sin självkännedom. Till dövmedvetenhetsrörelsen hörde att döva skulle lära sig att kräva jämlikt bemötande, men också att växa som individer och ha en intakt självbild och positiv identitet.

Dövmedvetenhetsrörelsen fick småningom understöd i de nordiska länderna och ett viktigt evenemang var den nordiska kulturfestivalen som ordnades i Ålborg i Danmark 1978. Under festivalen behandlade rikssvenskarna dövas självkänsla och Lars-Åke Wikström, döv teckenspråksforskare, höll ett föredrag i ämnet. Han hade bekantat sig med den amerikanska dövmedvetenhetsrörelsen och framhöll att en dövmedveten döv inte skämdes för sin dövhet, utan var stolt över den och använde teckenspråk. Wikström dryftade språkhinder, som också kan skapa problem hos hörande personer i situationer där de försöker kommunicera i en grupp med döva som använder teckenspråk. Wikström betonade att döva måste skaffa sig kunskap och utbildning för att kunna delta i beslutsfattande om dövhet i samhället. Det var också viktigt att förmedla dövas egna upplevelser av dövhet till beslutsfattarna, eftersom det var det enda sättet att åstadkomma förändringar.

Begreppet dövmedvetenhet togs i bruk i Finland senast 1978. Chefen för Finlands Dövas Förbunds kulturcenter, Raija Nieminen, presenterade begreppet i Dövas tidskrift 1979 och enligt henne var det väsentliga att döva fick vara döva och värdefulla som sådana. Att höja självkänslan skulle dock lyckas endast om teckenspråket erkänns som ett språk och döva har rätt att använda det som sitt modersmål. Nieminen jämförde också den amerikanska och den nordiska dövmedvetenhetsrörelsen och skillnaden var att den först nämnda betonade arbete med familjer och utbildning medan den senare försökte påverka hela samhället. I slutet av 1970-talet var dövmedvetenhetsrörelsen mest utbredd i USA och de nordiska länderna. I dessa länder var teckenspråkets status också bättre än på andra håll.

Finländarna definierade begreppet dövmedvetenhet 1979. Enligt definitionen var det frågan om en ideologi, enligt vilken döva ska se på sig själva som människor som har samma rättigheter i samhället som andra. En döv person måste hitta sin identitet, känna sig själv, det egna teckenspråket och den teckenspråkiga kulturens värde. Syftet var att arbeta för dövas mänskliga rättigheter, så att döva skulle bli jämlika med hörande. Centrala frågor i dövmedvetenheten var rätten att använda teckenspråk och att godkänna teckenspråket som undervisningsspråk i skolorna. Senare vid nordiska dövmedvetenhetsseminarier ansåg man att det skulle vara viktigt att dövföreningarna är dövmedvetna intresseorganisationer och fastställer målen för de önskade förändringarna.

Finlands första dövmedvetenhetsseminarium hölls vid Malminharju kurscentrum i början av 1980. Evenemanget hade drygt 50 deltagare och många av dem var unga. Under seminariet betonades dövas jämlikhet i samhället och dövkulturens betydelse för självkänslan. En dövmedveten person är medveten om sina rättigheter, skyldigheter och möjligheter och försöker påverka olika ärenden.

Från och med 1982 ordnade Finlands Dövas Förbund också diskussionsmöten för sina anställda där man behandlade spridning av dövmedvetenheten. Eftersom det också fanns behov av material om dövmedvetenhet, beslutade man att börja utarbeta sådant material. Samtidigt började man planera utbildningar i ämnet. Det var viktigt att nå så många döva som möjligt i alla åldersgrupper. Det var också viktigt att nå släktingar till döva och personer som genom sitt arbete träffade döva.

Den första kursen i dövmedvetenhet ordnades 1983. Den två år långa utbildningen ordnades i form av korta kursavsnitt. Man valde föreningsaktiva och andra lämpliga personer till kursen. De var i huvudsak unga personer som senare tog rollen som lärare i dövmedvetenhet. Kurserna utformades senare till ett helt utbildningsprogram och dess huvudmål var att döva skulle få en positiv självbild och möjligheter att påverka sina egna liv.

Ämnen som behandlades på kurserna var döva människor, dövas historia och oralismen, döva barns utveckling, språkinlärning och familjeliv. Dessutom studerade man dövas kultur, dövas juridiska ställning, etiska frågor och teckenspråkets status. Slutligen bekantade man sig med metoder som kunde användas för att nå dövmedvetenhetsrörelsens mål. Finlands Dövas Förbund inkluderade dövmedvetenhetsideologin i sin strategi och ville med dess hjälp få unga att delta i föreningsarbetet och ta ansvar. Många av deltagarna i dövmedvetenhetskurserna kom också att få viktiga uppgifter i gemenskapen.

För enskilda döva gav dövmedvetenhetskurserna i bästa fall mycket krafter och möjligheter till bättre självkännedom. På kurserna fördes också filosofiska diskussioner om frågor som inte behandlades i dövskolorna eller i föreningarna. Kurserna förändrade värderingarna hos många och språket och gemenskapen blev ännu viktigare.

År 1983 utarbetades ett dokument vid namn Kuuron ihmiskuva (Dövas människosyn), som blev grundläggande för Finlands Dövas Förbunds verksamhet. I dokumentet beskrevs döva personers identitet och hur en jämlik ställning i samhället kan uppnås. I dokumentet konstaterades att de uppfattningar som de som var ansvariga för rehabilitering och utbildning hade inte grundade sig på en tillräcklig förståelse av den döva individen och hans eller hennes livssituation samt de dövas språk och kultur. Därför fattade de beslut som gällde döva utan att höra dem, och förmyndarattityden hindrade döva från att utvecklas till fullvärdiga samhällsmedlemmar. Dokumentet gav alltså information till beslutsfattarna om dövas syn på sig själva och om att de måste få vara med i utvecklingen av olika tjänster.

År 1984 hade dövmedvetenhetsideologin redan påverkat den diskussion som fördes inom gemenskapen, oavsett om det handlade om teckenspråkets status och attityden till språket eller exempelvis hjälpmedel. I teckenspråksarbetet satte man som mål att undervisa i teckenspråk, ge språket officiell status och inleda teckenspråksforskning. Dövmedvetenheten påverkade också gemenskapens kulturella verksamhet och i de pjäser som framfördes under de nationella kulturdagarna för döva kunde man se hur skådespelarnas självsäkerhet ökade och hur döva i manuskripten beskrev egna erfarenheter på sitt modersmål.

På 2000-talet började man vid sidan av dövmedvetenhet också använda nya begrepp och tala om gemenskapens egenmakt (empowerment). Den döva forskaren Paddy Ladd förde in det nya kulturella begreppet Deafhood i diskussionen vid sidan av det gamla begreppet Deafness. Deafness förknippades med dövhet som en sensorisk funktionsnedsättning. Det finns ingen egentlig översättning av Deafhood till vare sig finska eller svenska, men det har översatts till dövmedvetenhet (kuurotietoisuus).

Deafhood är att välja en positiv attityd som berikar livet i förhållandet till dövhet. Teckenspråken ses som en gåva, liksom dövas internationalism och världsmedborgarskap. Dövhet ses också som en medveten egenskap och inte som ett fel. Det centrala är att teckenspråken också anses berika de hörandes värld och att döva har rätt till erfarenheter i egenskap av döva.

Begreppet Deaf Gain ligger också nära begreppet Deafhood och även här ses dövhet som en resurs. Dövhet anses vara förknippad med mycket tyst kunskap och därför kan endast den döva själv förstå hur det är att vara döv. Man betonar alltså vad som är bra med att vara döv och vilka positiva effekter det har på den dövas liv, till exempel att lätt kunna kommunicera på teckenspråk. Deaf Gain betonar starkt den kulturella och språkliga mångfalden i samhället och att döva kan bidra i samhället. Teckenspråken har över lag ändrat vår uppfattning om språk och människans kreativitet.

Oavsett om man talar om dövmedvetenhet, begreppet Deaf Gain eller egenmakt, är det sist och slutligen frågan om samma sak. Nämligen att döva ska ha rätt till sitt språk och sin kultur.

Oralismen uppkom i samband med dövundervisningen och med den avses en undervisningsmetod där döva undervisas med talat språk och läppavläsning betonas. Döva anser också att det är ett synsätt som inte erkänner teckenspråkets betydelse i dövas liv.

Den oralistiska undervisningsmetoden utformades under 1700-talet, men den påverkades också av äldre litteratur inom området. Oralismen grundade sig på antaganden om karaktären hos talade och tecknade språk. Den inverkade på dövundervisningen och förbudet mot användning av teckenspråk på 1800- och 1900-talen. Metoden grundade sig på antaganden om karaktären hos talade och tecknade språk, och den genomfördes på i stort sett samma sätt runtom i världen.

Från mitten av 1700-talet tillämpades två metoder och skolor i dövundervisningen. I den franska metoden betonades teckenspråk i undervisningen och i den tyska metoden talat språk. Skolor enligt båda inriktningarna grundades runtom i Europa, men i slutet av 1800-talet blev oralismen den dominerande metoden, och den tillämpades i Finland i cirka hundra år. Oralismens popularitet har förklarats med många faktorer, såsom industrialisering, nationalism, darwinistisk lingvistik och rashygien.

Oralismens tidevarv anses ha upphört vid övergången mellan 1960- och 1970-talen, när teckenspråket gradvis återinfördes i dövskolorna.

Under medeltiden grundade sig kyrkans syn på döva å ena sidan på aposteln Paulus uttalande om att tron grundar sig på att lyssna och å andra sidan på en felaktig tolkning av kyrkofadern Augustinus skrifter. Detta ansågs betyda att döva inte kunde uttrycka sig själva. Under renässansen förändrades småningom synen på sambandet mellan dövhet och stumhet.

Benediktinermunken Pedro Ponce de León anses vara den första läraren som lärde sina elever att tala och skriva. Han undervisade två döva bröder i Oña kloster. Man tror att han även använde tecken i undervisningen, eftersom det benediktinska brödraskapet som hade förbundit sig till tystnadens disciplin hade utvecklat ett eget system med tecken och handalfabet för att kommunicera med varandra. Man tror också att Pedro Ponce de Leóns elever använde sig av ett språk som grundade sig på någon form av tecken redan när de anlände till klostret.

Därefter ansågs det att det viktigaste målet med dövundervisningen vara att lära sig tala. Det här motiverade schweizaren Johann Konrad Amman med hänvisning till Bibeln: eftersom människan är Guds avbild ska hon också tala på samma sätt som sin skapare. Ammans arbete hade stor inverkan särskilt i Tyskland, där undervisning med talat språk blev den dominerande metoden.

De första dövskolorna grundades i Europa på 1700-talet. Bland dessa var de viktigaste med tanke på undervisningsmetoderna dövskolan i Paris som grundades av den franske prästen och juristen abbé Charles-Michel de l’Épée på 1760-talet och skolan i Leipzig som grundades av den tyske organisten och läraren Samuel Heinicke.

Abbé de l’Épée använde talat språk, läppavläsning och handalfabet i sin undervisning. Han använde även tecken. Under L’Épées tid använde man redan ett franskt teckenspråk i den franska dövgemenskapen, men han började utveckla så kallade metodiska tecken, med vars hjälp det var möjligt att lära ut bland annat fransk grammatik. L’Épées mål var att hans elever skulle bli tvåspråkiga och behärska både skriven franska och franskt teckenspråk. För L’Épée var talat språk endast en metod för att förmedla tankar.

Heinicke framhöll att man inte fick ersätta avsaknad av hörselsinnet med synsinnet, eftersom synsinnet var en opålitlig förmedlare av tankar. Därför var det inte tillräckligt att endast lära sig tala, undervisningen skulle också ske med talat språk. Han ansåg också att dövas intellektuella nivå var sammankopplad med användning av rösten, eftersom alla tänker med hjälp av rösten. Problemet här var att döva som saknade hörsel och som levde isolerade från ljudvärlden inte hade ”namn” för saker och begrepp. Enligt Heinicke var det möjligt att lära döva att skriva och därmed att i princip använda ”visuella namn”, men han ansåg att det var onödigt. Heinicke ville inte använda skrivmetoden, eftersom han ansåg att skrivna tankar inte stannar kvar i sinnet, medan man kommer ihåg det som har uttryckts med rösten. Han ansåg att pantomimspråk var ”undermänniskans språk” (på tyska Untermensch).

Heinicke gjorde två uppfinningar för talundervisningen. Den ena var en s.k. ”språkmaskin”. Språkmaskinen var en apparat med en modell av tungan och halsen, och med den kunde man åskådliggöra produktionen av olika ljud. Man kunde både titta på och röra vid apparaten. Samma tanke tillämpades senare genom att eleverna fick röra vid både sin egen och lärarens hals för att känna hur ljuden bildades. I sin andra uppfinning utnyttjade Heinicke smaksinnet, varvid olika smaker motsvarade olika bokstäver. Smak av rent vatten motsvarade till exempel bokstaven a, sockervatten bokstaven o och olivolja bokstaven u. Den vätska som motsvarade en bokstav placerades på elevens tunga med en fjäder. Med hjälp av dessa två uppfinningar fick eleverna insikter i ljudspråket. Enligt Heinicke var det möjligt att uppnå strålande resultat med denna metod..

I början av 1800-talet verkade det som om abbé de l’Épées franska teckenspråksmetod skulle vara den vinnande metoden av dessa båda. Den tyska talmetoden rönte dock nya framgångar tack vare Friedrich Moritz Hill. Hill var föreståndare för ett dövlärarseminarium och han publicerade 1840 en bok om undervisning av döva barn.

Enligt Hill var det viktigt att talundervisningen för döva fokuserade på inlärning av naturligt språk i vardagen och det var också viktigt att det talade språket blev en naturlig del av vardagen. Det var viktigt att uttrycka tankar genom att tala. Hills grundidé var att döva barn skulle tillägna sig språket på samma sätt som hörande barn, dvs. genom att lära sig genom talat språk. Han tänkte liksom Heinicke att talat språk borde användas både i undervisningen och på fritiden. Hill hade stor auktoritet både som lärare och föreståndare för lärarseminariet och hans uppfattning fick stor spridning, även i de nordiska länderna.