Döva och hörande barn

Med tanke på identiteten är det av betydelse i vilken slags familj ett dövt barn föds. Att födas i en döv familj har alltid inneburit att det döva barnet och barnets föräldrar har ett gemensamt modersmål, nämligen teckenspråket. Dessa döva barn har vuxit upp i dövas gemenskap ända från de var små och föräldrarna har utöver teckenspråket även överfört dövkulturen till barnen. De ärver också identiteten av föräldrarna och utmärkande för dem är att de verkar aktivt i dövas gemenskap.

Största delen av de döva barnen föds av hörande föräldrar och dessa barn har kommit till och vuxit upp som medlemmar i dövas gemenskap i olika åldrar. Ända fram till 1970-talet skedde detta vanligen när barnet började i skolan och bland andra döva barn. På den tiden då föräldrarna inte hade möjlighet att få tillräckligt med information om dövhet och teckenspråk var det vanligt att barnet inte hade ett gemensamt språk med föräldrarna och att man använde ”hemmagjorda” tecken i hemmet. I vissa fall kunde man inte ens alltid förklara för barnet att det skulle gå i skolan. De språk- och utbildningsmässiga val hörande föräldrar gör idag påverkar barnets identitet. Ibland bygger barnet och föräldrarna upp identiteten tillsammans och ibland bygger barnet upp den själv senare.

Hörande barn i döva familjer har alltid varit en del av den teckenspråkiga gemenskapen och de har levt mellan två kulturer. Ända sedan de var små har de levt i dövas gemenskap och den är en del av deras liv. De har också fungerat som en länk till den hörande omvärlden. Innan tolktjänsterna infördes var det vanligt att hörande barn måste fungera som öron och förmedlare av information för sina föräldrar, och de var tvungna att fungera som tolkar i ärenden som de inte nödvändigtvis själva förstod. Sådana situationer kunde vara till exempel bilaffärer eller låneförhandlingar och barnen måste redan som unga ta stort ansvar.

Att leva på gränsen mellan två kulturer har inte alltid varit lätt för de hörande barnen. De har varit tvungna att möta oförståelse, nedlåtande och negativa kommentarer från det hörande samhället gentemot de döva familjemedlemmarna, vilket har sårat barnen och väckt hatkänslor hos dem.

Hemspråket för hörande barn som fötts i döva familjer har varierat och därmed även funderingarna om identiteten. Hemspråket har varit teckenspråk eller talat språk och i bästa fall är dessa barn tvåspråkiga och tillhör två kulturer. Vissa av dessa barn har också efterlyst att även de borde ha rätt att använda teckenspråket i samhället.

Via den här länken hittar du information om teckenspråkslagen.

Genom dövas historia har många hörande barn till döva föräldrar deltagit aktivt i dövas gemenskap. Till dessa hör bland annat paret Hirns barn Julia och Julius. I egenskap av tidningsman ökade Julius den allmänna medvetenheten om dövas ärenden. Han verkade också i förtroendeuppgifter och var en föregångare i många projekt. Julia koncentrerade sig för sin del på välgörenhetsarbete. Eklunds döttrar Elma och Thyra deltog i föreningsverksamheten. Det gjorde också mamman Julia Stadius och dottern Rea. Eino Savisaari var en omtyckt dövpräst och hans bror Runo var under lång tid ordförande för Finlands Dövas Förbund och banade väg för många viktiga projekt.

Via dessa länkar hittar du Julius Hirns och Elma Eklunds personhistoria

Elma Eklund har berättat att barnen i hennes barndomsfamilj kunde teckna innan de lärde sig tala. Rea Stadius har berättat att hennes familj var flerspråkig och använde teckenspråk, finska, svenska och karelsk dialekt. Enligt Reas beskrivning av dövföreningen var den som en enda stor familj där man firade många döva pars förlovningar och bröllopsfester.