Lagen ändras

Dövas protester mot äktenskapslagen började långsamt ge effekt. År 1944 böjde sig myndigheterna till att begränsa äktenskapslagen såtillvida att lagen därefter endast gällde ärftligt döva, trots att man inte ännu fastställt på vilket sätt ärftlighet skulle påvisas. Diskussionen fortsatte i Tidskrift för dövstumma. På 1960-talet växte kritiken mot den finländska äktenskapslagstiftningen och man ansåg att den var en skamfläck i lagstiftningen. Internationellt sett var den också en sällsynthet. Ännu vid denna tid måste en del döva förundra sig över att det fortfarande krävdes läkarintyg för att få gifta sig.

Enligt en undersökning som gjordes samtidigt resulterade endast drygt 4 procent av äktenskapen mellan döva i döva barn, och därför kunde inte lagen längre motiveras med ärftlighet. Först 1969 blev alla äktenskap mellan döva tillåtna. Enligt en undersökning som gjordes 1972 hade över hälften av de drygt tusen döva som hade deltagit i undersökningen ingått äktenskap.