Äktenskapsförbud

Under senare delen av 1800-talet uppstod rashygienrörelsen i Europa och dess mål var att förbättra kvaliteten hos kommande generationer. Inom rörelsen trodde man att ärftlighetslagarna bestämde avkomlingarnas fysiska, psykiska, moraliska och sociala egenskaper och att man genom reglering av fortplantningen kunde förhindra att egenskaper som ansågs värdelösa gick i arv till följande generationer. I Finland växte intresset för rashygien under 1900-talets första årtionden.

Bland döva började man diskutera frågan på 1920-talet. Vid den tiden skrev den döva Laina Wainola i Tidskrift för dövstumma att läkarvetenskapen hade konstaterat att syn- och hörselskador och många andra ärftliga sjukdomar orsakas av dåliga levnadsvanor. Enligt Wainola stärkte läkarvetenskapen Bibelns ord, enligt vilka fädernas missgärningar alltid drabbar barnen i tredje och fjärde led. Dövhet var med andra ord både en ärftlig egenskap och ett straff från Gud och därför var döva skyldiga att förbli barnlösa för att lidandet inte skulle fortsätta. Wainola var aktiv i dövas gemenskap och hennes inlägg var överraskande eftersom hon därmed så kraftigt försvarade rashygienen. I detta skede uppkom inte desto mer diskussion i frågan i Tidskrift för dövstumma.

Intresset för rashygien ökade samtidigt som den finländska äktenskapslagstiftningen skulle reformeras. Under beredningen av den nya äktenskapslagen samlades utlåtanden in från olika experter, bland annat från medicinska experter. Lagpropositionen till den nya äktenskapslagen blev färdig 1924 och den innehöll en förteckning över några absoluta äktenskapshinder. Dessutom fanns det en förteckning över några grupper, inom vilka vigseltillstånd av presidenten krävdes för giftermål. Döva med medfödd dövhet hörde till den senare gruppen. Vigseltillstånd kunde beviljas om kvinnan var för gammal för att få barn eller om en av makarna av andra skäl inte kunde få barn. Döva som övervägde giftermål måste med läkarintyg påvisa att åtminstone den ena av dem hade blivit döv först efter födseln.

Döva reagerade snabbt på påståendena om att dövhet var ärftlig. År 1927 genomfördes en rundfråga i Tidskrift för dövstumma om vilka erfarenheter föreningsaktiva och dövlärare hade av dövhetens ärftlighet och om dövas vigselrätt borde begränsas. Det konstaterades att eftersom det inte var möjligt att påvisa dövhet hos ett nyfött barn, så var det omöjligt att skilja mellan medfödd dövhet och dövhet som uppkommit senare. En lärare i Åbo dövstumskola uppskattade att 15–20 procent av de döva hade ärftlig dövhet. Det faktum att de flesta döva försörjde sig själva genom arbete och inte orsakade ekonomisk belastning för samhället betonades också starkt.

Eftersom rashygienens tankar redan hade blivit allmänt accepterade, hade motståndet från döva ingen effekt. Äktenskapslagen godkändes enligt propositionen 1929 och diskussionen i Tidskrift för dövstumma mattades av. Förbudet mot äktenskap mellan döva med medfödd dövhet var sällsynt även ute i världen. Lagens effekter framkom redan efter två år i prästernas arbete, eftersom man tydligt kunde se att giftermålen mellan döva minskade.