Diskussion om yrkesutbildning

Under oralismens tid var dövskolornas uppgift att anpassa de döva eleverna till det hörande samhället. I början av 1900-talet ansåg lärarna att döva inte behövde någon egen yrkesundervisning. Man ansåg att studierna kunde genomföras i vanliga läroinrättningar eftersom de döva kunde tala och läsa från läppar. Det viktigaste målet var att döva skulle lära sig praktiska färdigheter och att inte få ta del av fortsatta teoretiska studier ansågs inte som en nackdel.

Den elementära undervisningen i dövskolorna gav ändå inte tillräckliga färdigheter för arbetslivet och möjligheterna till fortsatta studier var obefintliga. Trots detta kom döva rätt bra in i arbetslivet. Korta fortsättningskurser hade ordnats i dövskolorna sedan 1893.

När man på 1930-talet medgav att det fanns behov av en separat yrkesläroanstalt för döva, ansåg man att den bästa lösningen var att grunda en lantbruksskola, eftersom man antog att den bästa livsstilen för döva var att bo på landet. Många döva kom från landsbygden och det ansågs naturligt att de skulle återvända till sina hemtrakter efter skolan. En stor del av de döva ville dock stanna kvar i staden tillsammans med andra döva och leva ett självständigt liv.

Utvecklingen av fortsatta studier var förknippad med tre stora tvistefrågor. Den första var om det över huvud taget behövdes egna yrkesläroanstalter för döva. Den andra frågan var om läroanstalten skulle utbilda döva för lantbruksyrken eller yrken inom hantverk och industri. Den tredje frågan var om allmänbildande studier var viktigare än yrkesstudier.

På 1930-talet intensifierades diskussionen om dövas yrkesutbildning och man diskuterade såväl teoretisk fortsatt undervisning och läroverk som yrkesläroanstalter och undervisning i praktiska yrken. År 1944 godkändes lagen om yrkesskola för döva och medel för grundandet av skolan beviljades. Lagen var delvis en besvikelse för döva, eftersom den inte gav döva möjlighet att arbeta som lärare i skolan. Yrkesskolan i Åbo kunde inleda sin verksamhet först 1948, men många andra språkliga och kulturella minoriteter fick vänta längre än döva på fortsatt utbildning och kompletteringsutbildning.

När yrkesskolan i Åbo hade grundats, framskred övrig yrkesutbildning för döva endast i ringa grad. År 1956 startade en lantbruksutbildning för döva vid Invalidisäätiön maatalousoppilaitos (Invalidstiftelsens lantbruksskola). Innehållet i undervisningen var densamma som för hörande, men utbildningstiden var tre år, dvs. ett år längre än för andra.

Man diskuterade länge om mellanskolan och 1968 började samlyceet Porrassalmen Yhteislyseo i S:t Michel ta emot tentamensprestationer av döva på mellanskolenivå. Dövskolorna utsåg elever som enligt deras bedömning skulle klara av läroverksstudier och de slutliga valen gjordes av Skolstyrelsen. Eleverna började i mellanskolan efter fem till sju års skolgång och därför var det stor åldersskillnad mellan eleverna. Läroböckerna var desamma som i skolorna för hörande, och tentamina genomfördes för lärare i läroverk för hörande.