Oralismen och dövas gemenskap

Den oralistiska perioden har sannolikt format dövas gemenskap mer än något annat i historien. Särskilt påståendet om att teckenspråken är primitiva har påverkat döva djupt. Lärarna hade under lång tid en betydande ställning även i dövas gemenskap och därmed tog även många döva till sig idén om teckenspråkens underlägsenhet. Eftersom teckenspråksforskningen inleddes först på 1960-talet, kunde döva inte ifrågasätta denna inställning tidigare.

När döva i och med oralismen lärde sig att skämmas för det egna språket begränsades användningen av språket till dövföreningarna, där gemenskapens sociala och kulturella liv var koncentrerat. På så sätt skapade gemenskapen samtidigt ett eget samhälle i samhället. Eftersom oralismen var ett yttre hot, stärkte den också gemenskapens strukturer. Å andra sidan tog personer med god talförmåga plats i ledningen för föreningar och Finlands Dövas Förbund, vilket också skapade en positiv attityd till oralismen.

Oralismen inverkade också på dövas arbetskarriärer. Eftersom man koncentrerade sig på artikulation i skolan, blev övriga kunskaper och färdigheter svaga. Som en följd av detta hade många svårigheter med vidare studier, varvid arbetskarriären blev anspråkslös. Den svaga utbildningen påverkade också gemenskapens möjligheter att bevaka de egna intressena. Oralismen inverkade naturligtvis också på de tecknade språken. Om ett språk inte används som undervisningsspråk, försvåras uppkomsten av ett allmänspråk. Oaralismens mål var att döva skulle bli som hörande, men de tecknade språken försvann inte utan överfördes från generation till generation.

Oralismens tid följdes av teckenspråkets tid och därmed föddes två olika generationer. De som var födda och hade gått i skolan under oralismens tid värdesatte talförmåga och hörande. Döva som har levt under teckenspråkets tid värdesätter däremot teckenspråket och skriftspråket samt betonar jämlikhet med hörande. De har en positiv uppfattning om dövas språk och kultur. Mellan dessa två generationer finns även en tredje generation som har ”fallit mellan stolarna”. Denna generation har inte fått ta del av teckenspråksundervisningen, eftersom förändringarna i undervisningen skedde först efter deras skoltid.

Det faktum att talförmågan betonades kraftigt, hade tudelad inverkan på döva. Å ena sidan litade de på auktoriteter som betonade talförmågans betydelse. Å andra sidan upplevde de starkt att användning av teckenspråk inte kunde vara orätt, eftersom det var det enda språk som de kunde kommunicera obesvärat på, och det var dessutom deras språk för tänkande.