Dövmedvetenhetsrörelsens uppkomst och mål

På 1960-talet började olika minoriteter och medborgargrupper i USA kräva samma rättigheter som majoritetsbefolkningen. När förståelsen för kulturella olikheter samtidigt förbättrades, blev också inställningen till teckenspråket mer accepterande. Hösten 1972 grundades rörelsen Deaf Pride (även Deaf Awareness). Man anser att rörelsen uppkom när Barbara Kannapell, som var döv teckenspråkslärare och senare forskare vid Gallaudet College, började sammankalla döva, föräldrar till döva barn och personer som arbetade tillsammans med döva. Rörelsens syfte var att höja dövas självkänsla, uppmuntra dem att använda teckenspråket samt lära ut dövas kultur. I Finland fick rörelsen namnet dövmedvetenhetsrörelsen.

Dövmedvetenhetsrörelsen kan också anses ha sina rötter i den internationella gemenskapen för döva. Döva hade redan i flera generationer förstått att de har en egen kultur, eftersom de hade klarat av att bevara sitt språk under oralismens tid. När majoritetsbefolkningens attityd småningom förändrades, fick döva bättre möjligheter att utveckla sitt språk och sin kultur samt att driva jämlikhetsfrågor.

Inom dövmedvetenhetsrörelsen ville man också skapa möjligheter för döva att utveckla sin självkännedom. Till dövmedvetenhetsrörelsen hörde att döva skulle lära sig att kräva jämlikt bemötande, men också att växa som individer och ha en intakt självbild och positiv identitet.