Dövmedvetenhet

Under 1900-talets andra hälft började man i dövföreningarna framföra öppen kritik mot oralismen, som hade varit den dominerande undervisningsmetoden i dövskolorna sedan slutet av 1800-talet och som inte erkände teckenspråkets betydelse. Vid samma tid stärktes dövas eget kulturliv och teckenspråkets ställning var föremål för en livlig debatt. Detta utformades under 1970-talet till en dövmedvetenhetsrörelse.

Det centrala i rörelsen var kravet på jämlikhet, enligt vilket döva skulle ha samma rättigheter, skyldigheter och värde i samhället som andra. Teckenspråket hade en central roll i dövas identitet och man krävde att samhället skulle godkänna det. Man skulle vara stolt över sitt språk och döva skulle få känna sig lika värdefulla som övriga samhällsmedlemmar.

Dövmedvetenheten lyfte upp ärenden som hade diskuterats tidigare i gemenskapen, men nu framfördes de med kraft och i en tydligare form. Dövmedvetenheten gav ett nytt perspektiv med vars hjälp man kunde granska alla livsområden. Även Finlands Dövas Förbund beaktade dövmedvetenheten när man ställde upp sina mål. Dövmedvetenhetsideologin var omvälvande för dövas uppfattning om sig själva och sin gemenskap, eftersom den utgick från döva och deras behov och inte från de krav som samhället ställde.