Familjelivet

I Sverige-Finland fick döva gifta sig med varandra på 1700- och 1800-talen, om de förstod kristendomens grunder och mannen kunde försörja sin familj. Det finns dock inga undersökningar om äktenskap mellan döva vid denna tid och tillgången till informationskällor om detta är ytterst knapphändig. De första kända äktenskapen mellan döva härrör från senare delen av 1800-talet.

Döva är en starkt endogam grupp, vilket betyder att största delen av de döva traditionellt har ingått äktenskap med andra döva. Tankarna om rashygien i början av 1900-talet påverkade äktenskapslagstiftningen och dövas grundläggande rättigheter kränktes genom att rätten att ingå äktenskap och bilda familj begränsades. Begränsningen av vigselrätten motiverades med att man förmodade att de som var döva vid födseln skulle föda döva barn. Genom tiderna har dock största delen av de döva barnen fötts i hörande familjer, medan största delen av barnen till döva föräldrar har varit hörande.

Kärnan i den teckenspråkiga gemenskapen utgörs av de släkter där dövhet förekommer i flera släktled och där teckenspråket och gemenskapens kulturarv överförs från generation till generation på ett naturligt sätt. Till gemenskapen hör självfallet övriga döva och deras hörande familjemedlemmar.