Resepräst för döva

Vid sekelskiftet diskuterades ordnande av själavård för döva både inom kyrkan och bland döva. Det första officiella initiativet i ärendet togs av prästmötet i Kuopio stift 1896. Samma år fanns en artikel i Kuuromykkäin Lehti (Tidskrift för dövstumma) om att för döva inrätta en tjänst för en resepräst som behärskade teckenspråket. Inrättandet av tjänsten föreslogs både av kyrkomötet och på ett annat allmänt möte för döva som ordnades 1900.

På 1800-talet kunde själavård avse både kyrkans allmänna förkunnelse- och undervisningsverksamhet och personligt stöd i andliga frågor till enskilda församlingsmedlemmar. På prästmöten nämndes angående själavård för döva gudstjänster, nattvard och ordnande av skriftskola. som uppgifter inom själavården för döva. De döva själva ansåg i sina egna framställningar att själavård endast omfattade gudstjänster. För båda lägren var dock inrättandet av en reseprästtjänst det väsentliga och inte att fastställa de enskilda arbetsuppgifterna. Hörande motiverade behovet av resepräster med välgörenhetssyften, medan döva framhöll krav på jämlikt bemötande.

På grund av det spända politiska läget som ofärdsåren orsakade framskred ärendet om resepräster inte till att börja med, men när den politiska atmosfären efter storstrejken 1905 blev friare, kunde man slutligen inrätta tjänster för resepräster. Enligt en kejserlig förordning som gavs 1906 tillsattes två resepräster för dövas själavård att verka med statlig finansiering och under övervakning av kyrkan. Landet delades in i den västra och östra regionen och båda fick en egen präst. Senaten fastställde reglementet för prästerna 1907. Vid årsskiftet 1907–1908 inledde de första reseprästerna sina arbeten, Huugo Nyberg och Jalmari Vesenterä (senare valdes K. A. Nyman till tjänsten).

Prästernas verksamhetsområde var omfattande och därför var döva i en mycket ojämlik ställning i fråga om de tjänster som prästerna erbjöd. I början av 1900-talet bodde döva utspritt över landet och trafikförbindelserna var dåliga. Således kunde döva som bodde i glesbygden få träffa sin resepräst först efter många år. Både Dövas Förbund och kyrkomötet framförde att prästernas verksamhetsområden var för stora med tanke på arbetets karaktär och föreslog att nya arbetstagare skulle anställas och att landet skulle delas in i fyra verksamhetsområden. Det här genomfördes och som nya dövpräster anställdes Otto Myyryläinen 1917 och Tuomo Itkonen 1918. Detta förbättrade till en början de tjänster som kyrkan erbjöd döva, men antalet präster minskades senare till tre. Den fjärde tjänsten inrättades på nytt först 1961 varvid teckenspråkiga Eino Savisaari kom med i arbetet. Han var ett hörande barn till döva föräldrar.

I början av 1970-talet arbetade fyra dövpräster inom dövarbetet, och deras arbetsmängd minskade i och med att tjänster för diakonissor för döva inrättades i de större städerna. Att få fler anställda i verksamheten var ett centralt mål och på 1970-talet ökade antalet anställda. Vid samma tid inrättade man bland annat en dövlektorstjänst, vars uppgifter omfattade fostringsarbete för barn, unga och hemmen. Eeva Ylönen var den första lektorn. År 1980 hade kyrkan redan 19 anställda inom dövarbetet.