Diakonissor för döva

Vid sidan av de kyrkliga uppgifterna var dövprästerna också tvungna att ta sig an sådana arbetsuppgifter som inte lämpade sig så bra för dem. De fungerade bland annat som tolkar vid poliklinik- och läkarbesök, förmedlande läkartjänster samt assisterade döva vid bostadsanskaffning och jobbsökning.

Under kriget var dövprästen Lauri Paunu tvungen att agera tolk åt en ung kvinna vid ett läkarbesök. Paunu tolkade över en skärm samtidigt som läkaren undersökte patienten. Eftersom Paunu tyckte att situationen var förnedrande för både honom och den döva kvinnan lämnade han tillsammans med Helsingfors Dövstummas Hjälpförening ett förslag om att inrätta en tjänst för en diakonissa för döva. Tjänsten kunde inrättas och 1945 valdes syster Eeva Malmila, som hade döva släktingar, till tjänsten.

Eftersom döva hade positiva erfarenheter av diakonissans verksamhet, diskuterade man redan på 1940-talet om man skulle kunna anställa fler diakonissor, och det lyckades. År 1950 inledde syster Martta Murto sitt arbete i Tammerfors och Alli Rönkkömäki i Uleåborg och under årtiondena ökade antalet diakonissor.

Diakonissorna för döva hade liknande grunduppgifter som andra diakonissor. Dessutom ingick att fungera som tolk och delta i själavård för döva i deras arbetsuppgifter. En bra beskrivning av behovet av diakonissor för döva är att många döva gjorde långa resor till Helsingfors för att kunna besöka en läkarmottagning tillsammans med en diakonissa som kunde teckenspråk. Tolkning och handledning behövdes också i många vardagliga ärenden. Till dessa hörde att söka arbete, upprätta dokument till myndigheter, bostadsärenden, skatte- och bankärenden samt rättsärenden.

Till diakonissorna hörde också många olika frågor med anknytning till familjeliv och barnskötsel. De höll även söndagsskolor och dagklubbar och klubbar för äldre samt diakoni- och bibelkretsar.