Socialservice och tolkning professionaliseras

Många sociala uppgifter hade ingått i dövprästernas arbete. Med tanke på hur krävande uppgifterna var och vilket ansvar de medförde var prästutbildningen otillräcklig, och en av de svåraste uppgifterna var tolkning. När diakonissorna för döva kom med i arbetet förbättrades socialservicen för döva. Efterfrågan på olika tjänster ökade emellertid och döva hade lärt sig att aktivt kräva socialservice. Av denna orsak anställde Finlands Dövas Förbund 1954 Anni Jokelainen som socialvårdare. Hon arbetade bland annat som tolk, gjorde sjuk- och hembesök och höll mottagningar i dövföreningar runtom i landet.

På 1970-talet överfördes ansvaret för uppgifterna inom sjukvård och socialservice gradvis på samhället. Även Finlands Dövas Förbund kunde anställa dövkonsulenter eller socialhandledare med stöd av Penningautomatföreningen. De hjälpte döva i olika socialvårdsärenden och fungerade vid behov som tolkar.

Diskussionen om behovet av teckenspråkstolkar startade efter krigen. Den första tolkkursen ordnades 1962 och utbildningen utvidgades med tiden till en yrkeshögskoleexamen. Dövas rätt till tolktjänster nämndes för första gången i invalidvårdslagen 1979. När tolkuppgifterna småningom överfördes till utbildade tolkar, fick kyrkans anställda mer tid för andligt arbete.