Ideologier bakom oralismen

Att eleverna skulle lära sig tala i dövskolorna har varit logiskt, men att undervisa genom att tala och att förbjuda teckenspråk känns förnuftsvidrigt. Det verkar som om lärarna visste att undervisning på teckenspråk skulle ha varit enklare och effektivare. De visste också hur kärt och lätt teckenspråket var för döva, men ansåg ändå att det var ett dåligt alternativ.

Utgångspunkten i undervisningen var att människor som är annorlunda lever i mörker och att man genom undervisning kan lyfta upp dem på en mänsklig nivå. Det här var både oralisterna och de som stödde undervisning med teckenspråk överens om. Skillnaden mellan dessa två är förknippad med tvisten om huruvida ett eller två språk hör till bildningen. Oralisternas mål var att döva skulle bli som hörande, eftersom de ansåg att döva skulle ha svårt att klara sig i livet utan talförmåga.

Under 1900-talets första årtionden uppkom vid sidan av undervisningen på talat språk även ett direkt motstånd mot teckenspråk. Motståndet mot teckenspråken motiverades med att de var outvecklade och grammatikaliskt bristfälliga och endast lämpade sig för undervisning av mindre begåvade elever.

Motståndet grundade sig delvis på evolutionistiska tankar, enligt vilka teckenspråken föregick talade språk och på så sätt skapade en länk mellan djuren och människan. Enligt den så kallade darwinistiska lingvistiken dog dessa lägre språkformer ut och ersattes av högre stående språk. Man ansåg att tal var en mänsklig funktion och tecken en djurisk funktion. En vanlig jämförelse var att döva skulle bli som apor om de stannade kvar endast i dövas gemenskap. Målet var att få dövas gemenskap att byta språk.

Evolutionsteorin skapade också förutsättningar för rashygienen. Alexander Graham Bell, känd som telefonens uppfinnare, var oroad över att antalet döva ökade. Bell hade både yrkesmässig och personlig kontakt med döva. Hans far var dövlärare och flera i familjen hade hörselskada. Han var också själv dövlärare och en av de mest kända oralisterna i USA.

Bell var också engagerad i rashygienrörelsen. Enligt honom föddes döva barn oftare än normalt i äktenskap mellan döva. Därmed var umgänge och äktenskap mellan döva inte önskvärt. Orsaken till äktenskapen var att teckenspråket förenade döva och att internatskolorna var naturliga ställen att lära känna andra döva på. Bells lösning var att grunda oralistiska dagskolor och utplåna teckenspråket. Den grundläggande principen var densamma inom rashygienen som inom oralismen: att minska antalet defekta människor. I Finland var den synligaste effekten av den rashygieniska rörelsen på dövas liv förbudet mot giftermål, som kom 1929.