Oralismen

Dövhet och stumhet har genom hela historien kopplats samman med varandra. Huruvida en döv person kan tala på samma sätt som en hörande har ansetts vara ett tecken på begåvning, mänsklighet och bildning eller brist på dessa. Det här tänkesättet har kallats oralism i historieforskningen om teckenspråkiga.

Oralismen uppkom i samband med dövundervisningen och med den avses en undervisningsmetod där döva undervisas med talat språk och läppavläsning betonas. Döva anser också att det är ett synsätt som inte erkänner teckenspråkets betydelse i dövas liv.

Den oralistiska undervisningsmetoden utformades under 1700-talet, men den påverkades också av äldre litteratur inom området. Oralismen grundade sig på antaganden om karaktären hos talade och tecknade språk. Den inverkade på dövundervisningen och förbudet mot användning av teckenspråk på 1800- och 1900-talen. Metoden grundade sig på antaganden om karaktären hos talade och tecknade språk, och den genomfördes på i stort sett samma sätt runtom i världen.

Från mitten av 1700-talet tillämpades två metoder och skolor i dövundervisningen. I den franska metoden betonades teckenspråk i undervisningen och i den tyska metoden talat språk. Skolor enligt båda inriktningarna grundades runtom i Europa, men i slutet av 1800-talet blev oralismen den dominerande metoden, och den tillämpades i Finland i cirka hundra år. Oralismens popularitet har förklarats med många faktorer, såsom industrialisering, nationalism, darwinistisk lingvistik och rashygien.

Oralismens tidevarv anses ha upphört vid övergången mellan 1960- och 1970-talen, när teckenspråket gradvis återinfördes i dövskolorna.