Dövundervisningen

I Europa grundades de första dövskolorna under senare delen av 1700-talet. I och med grundandet av skolorna startade diskussionen om olika undervisningsmetoder. I Finland grundades den första dövskolan 1846 och i och med detta uppstod dövas gemenskap, dövas kultur, i vårt land.

Till att börja med använde man teckenspråk i undervisningen. I slutet av 1800-talet förändrades undervisningsidealen och man började använda talmetoden, som i dövas gemenskap även är känd som oralismen. Teckenspråket togs bort från undervisningen och det blev ett förbjudet språk som eleverna använde i smyg i skolorna. Ända fram till 1970-talet var dövskolorna internatskolor, där eleverna överförde teckenspråket, sederna och traditionerna till nya generationer och växte in i den sociala gemenskapen.

På 1970-talet började man på nytt övergå till undervisning på teckenspråk och på 1990-talet blev det möjligt att studera teckenspråk som modersmål. Numera är teckenspråk ett läroämne som även kan studeras på universitetsnivå.

På 2000-talet kom följande vändpunkt i undervisningen i och med kokleaimplantaten. Efter hand flyttades barnen allt oftare från specialskolor till skolor inom den allmänna undervisningen.