Raija Nieminen

Planeringen och förverkligandet av Finlands Dövas Förbunds kulturcenter och Dövas Teater var Raija Nieminens (1937–2004) mest synliga prestationer. Hon ansåg att döva hade lika stor rätt till kulturservice som hörande. Tillgängligheten till kultur hörde intimt samman med förbättrandet av dövas ställning i samhället. I sin 60-årsintervju i Helsingin Sanomat konstaterade hon att döva bör ses som kulturella personer, inte bara som döva.

Bakgrund

Raija Nieminen som föddes i Jämsänkoski började småningom förlora hörseln i 3- 20-årsåldern. Hon blev student i samskolan i Jämsä år 1956 och studerade efter det till kandidat i humanistiska vetenskaper. I slutet av 1960 hittade hon teckenspråkiga döva och kände att hon hittat rätt plats åt sig. Hon fick förtroendeuppdrag i Finland Dövas Förbund men reste efter avslutade studier med sin man och sina två söner till ön St. Lucia där hennes man arbetade i FN-uppdrag. Där arbetade hon som volontär i dövskolan. Senare skrev hon boken Äänetön saari (Den ljudlösa ön) om sina erfarenheter i St. Lucia. Boken översattes senare till engelska och dramatiserades år 1991.

Dövkulturen som kall

När hon återvände till Finland år 1979 blev Raija Nieminen anställd som generalsekreterare vid Finlands Dövas Förbund. Då blev dövkulturen en viktig del av hennes arbete. Hon var med i den av undervisningsministeriet år 1982 tillsatta kulturarbetsgruppen som dess sekreterare och Finlands Dövas Förbunds kultursekreterare.

När dövas Kulturcenter grundades år 1988 utnämndes hon till dess chef. I sitt arbete strävade Raija efter att lyfta fram dövkulturen också utanför dövsamfundet och på så sätt trygga de ekonomiska förutsättningarna för verksamheten. Kulturcentret fortsatte dövas traditionella kulturella linje som fick nya inslag genom Dövas museum och Dövas Teater. Raija ordnade dövas kulturdagar som årligen lyfte fram dövkulturens hela spektrum. Hon lät kulturen följa med tiden. Därför fick också förändringarna i samhället synas på kulturdagarna även om den traditionella kulturen med deklamation och folkdans hade sin plats.

Raija Nieminen valdes till president för Dövas världsförbunds kultur- och konstkommission och hon representerade Finlands Dövas Förbund på nordiska kulturseminarier och kulturfestivaler. Till en början upplevde hon att arbetet var utmanande och tungt men småningom började det löpa. Hon ansåg att den tid som gick åt i världsförbundets uppdrag inte tog tid från arbetet i förbundet utan tvärtom blev till nytta också för oss.

Dövmedvetenheten

När dövmedvetenhetsideologin rotade sig i Finland på 1970–1980-talen var Raija aktivt med om att ordna evenemang och hålla föreläsningar för döva om temat. Hon ansåg att döva måste få vara döva och känna sig lika värdefulla som hörande. Enligt Raija förutsatte detta att teckenspråket accepterades som ett språk bland andra språk.