Släkten Savisaari

Den döva släkten Savisaari

I släkten Savisaari fanns det dövhet i flera generationer. Den första kända döva i släkten är Elias Savisaari (1850–1906) som gifte sig med sin tidigare skolkamrat Maria Valkama (1857–1938). Familjen bosatte sig i Savisaari torp i Alavo. Alla barnen var döva och skickades i sinom tid till dövskolan i Åbo. Familjens hemspråk var teckenspråket. Den nästyngsta sonen, Elias (1890–1972) efter sin far, deltog ivrigt i dövföreningens verksamhet i Åbo där han stannade efter att ha fått arbete som skräddare. På grund av sin bakgrund var Elias mycket dövmedveten vilket gjorde att han var en balanserad och positiv person. Han gifte sig med en finlandssvensk flicka Rakel Karlsson (1896–1984) år 1923.

Den döva familjens hörande barn: Runo och Eino

Paret Savisaaris alla barn var hörande. Föräldrarna uppfostrade alla sina fyra barn, Elise, Runo, Tora och Eino, till medlemmar i dövsamfundet. Dottern Elises fadder var t.o.m. Finlands Dövas Förbunds reseombud John Sundberg. Barnen besökte regelbundet både far- och morföräldrarna och ärvde på så sätt fyra språk: finska och svenska och finskt och finlandssvenskt teckenspråk.

Runo Savisaari (1927–2007) kom med i dövas organisationsliv år 1958 och han var ordförande för Finlands Dövas Förbund åren 1962-1991. Det sägs att fadern sagt till sin son: ”Du måste alltid lyssna till döva.” Och det gjorde han! På grund av sin familjebakgrund förhöll han sig alltid jämlikt till döva. Han var en omtyckt föreläsare och aktiv skribent i Kuurojen Lehti som tog ställning till saker och ting. Han tolkade vid många tillfällen, startade dövförbundets biståndssamarbete i Afrika för att förbättra dövas organisationsverksamhet och levnadsförhållanden och var medlem i Dövas Nordiska Råd. Man minns Runos tid i förbundets ledning från många byggnadsprojekt. Han hade ett finger med i spelet när dövas kurscenter Malmåsen och Ljusa Huset blev till.

Finlands Dövas Förbunds tidigare verksamhetsledare Liisa Kauppinen skrev om Runo Savisaari:

Hans respektfulla attityd till våra önskemål, initiativ och åsikter och beaktandet av dem i förbundets mål och i utvecklandet av samhällets service bidrog till påverkade utvidgningen av förbundets verksamhet och förbättringen i vår samhälleliga ställning.

Eino Savisaari (1933–1989) minns man bäst som den vältaliga dövprästen för döva i Åbo- och Borgåtrakten. Han började som dövpräst år 1961 och skötte tjänsten till sin död. I sitt arbete måste han använda både det finska och det finlandssvenska teckenspråket som han var skicklig i. Han hade ju lärt dem som sina modersmål. För honom var det viktigt att utveckla teckenspråket. Han var med om att utarbeta den första illustrerade teckenspråksordboken och gjorde läromedel i teckenspråk. Liksom brodern Runo var också Eino med i dövas internationella verksamhet. Dövas mission, Finlands Dövas Förbunds biståndssamarbete och Dövas världsförbunds verksamhet ledde till talrika utlandsresor.