Oralismens tid

Oralism under lång tid

I slutet av 1800-talet blev talmetoden den dominerande undervisningsmetoden i dövskolorna och eleverna delades in i olika grupper enligt talinlärningsförmågan. Det här kallades fördelningssystemet och användes i dövskolorna ända till 1960-talet. Därför användes olika undervisningsmetoder parallellt i dövskolorna. I början av 1900-talet uppskattade man att endast cirka hälften av eleverna fick undervisning med talmetoden. Resten undervisades med antingen skrivmetoden eller en kombination av skriv- och teckenspråksmetoden. I praktiken togs alla elever först in till talskolan, och de elever som inte kunde undervisas med talmetoden flyttades till andra skolor. Det fanns dock inget samband mellan förmågan att lära sig tala och annan begåvning, och de döva upplevde detta som orättvist.

Talmetoden kallas också oral undervisningsmetod och dess utbredning påverkades bland annat av lärandeteorin som kallas behaviorism. Den betonade utantillinlärning och i dövskolorna lärde man sig ord och meningar genom ljudning, men inte ordens betydelse. Eftersom syftet med skolan var att förbereda eleverna för det verkliga livet, blev artikulation det läroämne med vars hjälp man försökte göra eleverna så normala som möjligt.

Artikulationsundervisning tog i praktiken upp all tid i skolan. Även i andra ämnen gavs undervisningen genom att tala och till och med hobby- och handarbetslektioner användes för tal- och språkträning. Undervisningen började med bokstäver och stavelser som efterhand kombinerades till ord. Åskådningsmaterial och bilder samt andningsövningar användes som stöd i undervisningen. Eleverna satt i klassrummet i en hästskoformad cirkel, så att de kunde se lärarens och varandras munrörelser. I talundervisningen användes olika hjälpmedel såsom speglar, skedar och ”tungspatlar”.

Lärarna erkände att teckenspråket var kärt och lätt för de döva, men det ansågs ha en negativ inverkan på talinlärningen och ansågs isolera de döva från andra människor. Teckenspråket ansågs också vara ett fattigt, ofullständigt och grammatikaliskt bristfälligt språk som inte lämpade sig för intellektuell verksamhet.

Undervisningen med talmetoden krävde ständig upprepning och var en påfrestning för elevernas ögon och tålamod. Med hjälp av talmetoden uppnåddes svaga inlärningsresultat, men i undervisningen bekämpades teckenspråket med hjälp av kroppslig bestraffning och tvång. Det finns återkommande berättelser om bestraffning vid användning av teckenspråk och skamkänsla för det egna språket inom den teckenspråkiga traditionen.