Teckenspråk och tvåspråkighet

Under 1950- och 1960-talen gjorde Finlands Dövas Förbund rf de första framställningarna till skolmyndigheterna om undervisning i teckenspråk i dövskolorna. Inom lärarkretsar var åsikterna motstridiga och man ifrågasatte nyttan av att ge undervisning i teckenspråk. Unga döva föreslog också att man skulle ta i bruk den så kallade simultanmetoden. Den innebar att läraren talade och tecknade samtidigt enligt strukturen för det talade språket. Det fördes livliga diskussioner om metodens fördelar och döva skrev artiklar i lärarnas tidskrift om teckenspråket, dess grammatik och struktur. I de dövas tidskrifter skrev man inlägg, där man kritiserade undervisningen på det talade språket och framhöll de dövas sakkännedom i sina egna ärenden.

Eftersom simultanmetoden baserade sig på strukturen i det talade språket var förutsättningen att man behärskade språket. I takt med att forskningsdata om teckenspråket småningom ökade, kunde man bättre förstå skillnaderna mellan teckenspråket och tecknad finska. Det var dock frågan om ett litet framsteg, trots att man i första hand använde talmetoden, som stöddes med tecken.

I lärarkretsarna blev attityden till teckenspråket småningom positivare. Den första kursen i teckenspråk riktad till lärare ordnades 1969 och i den deltog cirka hälften av skolornas lärare.

En viktig förändring var när man i de kommunala skolorna för hörselskadade stegvis lämnade talmetoden och till att börja med använde tecknad finska och sedan tecken enligt det talade språkets grammatik. När forskningen i teckenspråk kom igång i de nordiska länderna och den s.k. dövmedvetenhetsrörelsen krävde att teckenspråket skulle godkännas i skolorna började man betona tvåspråkighet. Döva var medlemmar i två språkgemenskaper och teckenspråket var det enda språk som döva lärde sig naturligt och det måste godkännas som dövas första språk. Det talade språket skulle undervisas som andraspråk. Dessa språk har olika funktioner och språkkunskap och muntlig framställningsförmåga separerades från varandra.

I grundskolelagen från 1983 nämndes att man kan använda teckenspråk som stöd i undervisningen för hörselskadade. Inom Finlands Dövas Förbund var man inte nöjd med situationen, men man hade tagit ett steg framåt. Målet enligt läroplanen var att eleven skulle behärska finska språket och teckenspråket så bra som möjligt.

Ett mål inom skolpolitiken på 1990-talet var att förbättra ställningen för de språkliga minoriteterna. Finlands Dövas Förbund hade som mål att teckenspråkiga skulle godkännas som en språklig och kulturell minoritet. Bakgrunden till detta var den sociokulturella synen på döva personer och att man i den inte såg på dövhet som en brist som skulle botas, utan som ett personlighetsdrag och som ett samhälleligt och kulturellt fenomen. I undervisningen ansåg man att elevens resurser var kännedom om dövas historia, kultur, traditioner och teckenspråket.

Även lärarna började starkare ta ställning för undervisning i teckenspråk och ge döva bättre beredskap för fortsatta studier. Efter grundskolan skulle eleven vara tvåspråkig och ha två kulturer. Teckenspråk blev ett separat läroämne i skolorna 1993 och det fördes in i grundlagen 1995. Den nya grundlagen innebar en betydande förändring i och med att en lärarutbildning i teckenspråk inleddes vid Jyväskylä universitet.