Ett andra hem

Dövföreningarna blev snabbt viktiga ställen för dövas sociala liv. Eftersom största delen av de döva var födda i hörande familjer, erbjöd föreningarna ett ställe där de kunde dela gemensamma erfarenheter. Det fanns inte alltid andra döva i grannskapet eller på arbetsplatsen, men i föreningarna kunde man kommunicera fritt på teckenspråk. På så sätt skapade föreningarna en känsla av samhörighet mellan medlemmarna. I föreningarna kunde man också träffa gamla skolkamrater och hitta nya vänner. Dövföreningarna har också kallats de dövas andra hem.

Verksamheten i föreningarna var redan från början mångsidig. På programmet fanns föreningskvällar och olika fester där man kunde koppla av. Föreningarna erbjöd också möjligheter att inhämta nya kunskaper och färdigheter samt att utöva hobbyer. För dem som deltog i olika klubbar gavs möjligheter exempelvis till att uppträda, handarbeta, slöjda eller spela schack. De första idrottssällskapen grundades i början av 1900-talet och de främjade förutom gott kamratskap även hälsa och välbefinnande. Många föreningar hade egna sommarställen, där medlemmarna kunde tillbringa sin semester.

Bildning hade en central roll i föreningarnas verksamhet och man ordnade rikligt med välbesökta föredrag. Föredragshållare var bland annat anställda på Finlands Dövas Förbund samt dövas resepräster. För att liva upp föredragen visade man ofta bilder med hjälp av en trollykta och läsintresset främjade man genom att grunda cirkulerande bibliotekslådor. Föreningarna fungerade också som inofficiella informationskanaler. Där kunde medlemmarna få information om viktiga händelser, men även om det senaste skvallret.