En tom famn

I slutet av 1920-talet och början av 1930-talet bereddes också steriliseringslagen, som i likhet med äktenskapslagen grundade sig på rashygienens tänkesätt. I lagpropositionen indelades de som skulle steriliseras i tre grupper, varav döva hörde till den grupp som skulle steriliseras för att få vigseltillstånd. Att tillåta sterilisering av döva motiverades med att döva på så sätt skulle kunna gifta sig under alla omständigheter. Man ansåg att detta skulle minska deras isolering och att steriliseringen skulle vara frivillig. För sterilisering måste man alltid få ett skriftligt samtycke av den person som skulle steriliseras. Något tillstånd av den eventuella maken eller makan behövdes däremot inte, men man ville ha ett utlåtande i ärendet av partnern. För varje sterilisering krävdes också ett uttryckligt tillstånd av medicinalstyrelsen.

I den slutliga lagen som godkändes 1935 utelämnades dock döva, men de kunde själva anhålla om sterilisering om de misstänkte att de kunde få ”defekta barn”. Enligt lagens tolkning krävdes dock sterilisering som ett villkor för att få vigseltillstånd. Utifrån steriliseringslagen steriliserade i Finland sammanlagt över 7 000 kvinnor, men döva kvinnor har inte statistikförts separat och därför är det faktiska antalet inte känt.

I Finlands Dövas Förbund började man föra kampanj för en förändring av äktenskapslagen under 1930-talets senare del. Särskilt missnöjd var man med att medfödd och ärftlig dövhet sammanblandades och att tidpunkten för dövhetens uppkomst hos dem som ville ingå äktenskap inte kunde påvisas. Man framhöll också att det var osannolikt att det äkta paret faktiskt skulle få döva barn. Äktenskapslagen förhindrade äktenskap också för dem vars dövhet ansågs vara medfödd men inte ärftlig. De som planerade att ingå äktenskap var tvungna att lämna ett läkarintyg till myndigheterna som visade att dövheten inte var medfödd hos någon av dem. Det hade varit viktigare att utreda om det fanns dövhet i deras släkter, vilket skulle ha varit möjligt att utreda med hjälp av kyrkböckerna eller tillräcklig statistikföring.

Begränsningen av dövas giftermål var en uppenbar kränkning av deras människovärde. Situationen orsakade också mycket besvär för döva, eftersom det var svårt att hitta en läkare som gick med på att skriva ett läkarintyg om en sak som var svår att bevisa. Döva måste ibland besöka flera läkare för att få det behövliga intyget. Även präster vägrade ibland att viga döva personer. För att kunna leva tillsammans med den person som de älskade, måste vissa döva par leva i samboförhållanden och skaffa barn under en tid då detta inte var godtagbart i samhällets ögon. Enligt en utredning som gjordes 1957 gifte sig 750 döva par 1929–1957 och för endast tre par utfärdades vigselförbud med stöd av lagen.

Några döva par lyckades ingå äktenskap via olika kryphål, till exempel då vigselförrättaren som vikarierade den ordinarie prästen inte kände till de lagstadgade begränsningarna gällande döva i äktenskapslagen. Trots att det inte finns någon statistik om stiliseringar av döva, har några döva berättat om sina svåra upplevelser såsom aborter som gjorts på grund av deras dövhet och åtgärder som vidtagits för att förhindra fortplantning samt samhällets attityder.