Dövmedvetenhet och gemenskapens mål

När dövmedvetenhetsideologin fick spridning påverkade den även verksamheten i Finlands Dövas Förbund. Förbundet ville också väcka diskussion i ämnet, men orsaken till det svala mottagandet i början var att tillgången till information var otillräcklig. Därmed hade endast en liten krets tillgång till ideologin i början. Därför ansåg man att det var nödvändigt att utbilda unga döva, så att de skulle kunna värna om teckenspråket och de mänskliga rättigheterna.

Från och med 1982 ordnade Finlands Dövas Förbund också diskussionsmöten för sina anställda där man behandlade spridning av dövmedvetenheten. Eftersom det också fanns behov av material om dövmedvetenhet, beslutade man att börja utarbeta sådant material. Samtidigt började man planera utbildningar i ämnet. Det var viktigt att nå så många döva som möjligt i alla åldersgrupper. Det var också viktigt att nå släktingar till döva och personer som genom sitt arbete träffade döva.

Den första kursen i dövmedvetenhet ordnades 1983. Den två år långa utbildningen ordnades i form av korta kursavsnitt. Man valde föreningsaktiva och andra lämpliga personer till kursen. De var i huvudsak unga personer som senare tog rollen som lärare i dövmedvetenhet. Kurserna utformades senare till ett helt utbildningsprogram och dess huvudmål var att döva skulle få en positiv självbild och möjligheter att påverka sina egna liv.

Ämnen som behandlades på kurserna var döva människor, dövas historia och oralismen, döva barns utveckling, språkinlärning och familjeliv. Dessutom studerade man dövas kultur, dövas juridiska ställning, etiska frågor och teckenspråkets status. Slutligen bekantade man sig med metoder som kunde användas för att nå dövmedvetenhetsrörelsens mål. Finlands Dövas Förbund inkluderade dövmedvetenhetsideologin i sin strategi och ville med dess hjälp få unga att delta i föreningsarbetet och ta ansvar. Många av deltagarna i dövmedvetenhetskurserna kom också att få viktiga uppgifter i gemenskapen.

För enskilda döva gav dövmedvetenhetskurserna i bästa fall mycket krafter och möjligheter till bättre självkännedom. På kurserna fördes också filosofiska diskussioner om frågor som inte behandlades i dövskolorna eller i föreningarna. Kurserna förändrade värderingarna hos många och språket och gemenskapen blev ännu viktigare.

År 1983 utarbetades ett dokument vid namn Kuuron ihmiskuva (Dövas människosyn), som blev grundläggande för Finlands Dövas Förbunds verksamhet. I dokumentet beskrevs döva personers identitet och hur en jämlik ställning i samhället kan uppnås. I dokumentet konstaterades att de uppfattningar som de som var ansvariga för rehabilitering och utbildning hade inte grundade sig på en tillräcklig förståelse av den döva individen och hans eller hennes livssituation samt de dövas språk och kultur. Därför fattade de beslut som gällde döva utan att höra dem, och förmyndarattityden hindrade döva från att utvecklas till fullvärdiga samhällsmedlemmar. Dokumentet gav alltså information till beslutsfattarna om dövas syn på sig själva och om att de måste få vara med i utvecklingen av olika tjänster.

År 1984 hade dövmedvetenhetsideologin redan påverkat den diskussion som fördes inom gemenskapen, oavsett om det handlade om teckenspråkets status och attityden till språket eller exempelvis hjälpmedel. I teckenspråksarbetet satte man som mål att undervisa i teckenspråk, ge språket officiell status och inleda teckenspråksforskning. Dövmedvetenheten påverkade också gemenskapens kulturella verksamhet och i de pjäser som framfördes under de nationella kulturdagarna för döva kunde man se hur skådespelarnas självsäkerhet ökade och hur döva i manuskripten beskrev egna erfarenheter på sitt modersmål.