Dövmedvetenhetens ankomst till Finland

På 1970-talet sökte man nya synssätt på dövhet. År 1978 inledde Jarmo Narmala, som var redaktionssekreterare för Dövas tidskrift och föreningsaktiv, en diskussion om dövas självkänsla. Han ansåg att döva måste överge sin undfallenhet och offervilja gentemot hörande för att komma från den gamla förmyndar- och välgörenhetsmentaliteten. Liknande frågor dryftades också samtidigt i internationella forum.

Dövmedvetenhetsrörelsen fick småningom understöd i de nordiska länderna och ett viktigt evenemang var den nordiska kulturfestivalen som ordnades i Ålborg i Danmark 1978. Under festivalen behandlade rikssvenskarna dövas självkänsla och Lars-Åke Wikström, döv teckenspråksforskare, höll ett föredrag i ämnet. Han hade bekantat sig med den amerikanska dövmedvetenhetsrörelsen och framhöll att en dövmedveten döv inte skämdes för sin dövhet, utan var stolt över den och använde teckenspråk. Wikström dryftade språkhinder, som också kan skapa problem hos hörande personer i situationer där de försöker kommunicera i en grupp med döva som använder teckenspråk. Wikström betonade att döva måste skaffa sig kunskap och utbildning för att kunna delta i beslutsfattande om dövhet i samhället. Det var också viktigt att förmedla dövas egna upplevelser av dövhet till beslutsfattarna, eftersom det var det enda sättet att åstadkomma förändringar.

Begreppet dövmedvetenhet togs i bruk i Finland senast 1978. Chefen för Finlands Dövas Förbunds kulturcenter, Raija Nieminen, presenterade begreppet i Dövas tidskrift 1979 och enligt henne var det väsentliga att döva fick vara döva och värdefulla som sådana. Att höja självkänslan skulle dock lyckas endast om teckenspråket erkänns som ett språk och döva har rätt att använda det som sitt modersmål. Nieminen jämförde också den amerikanska och den nordiska dövmedvetenhetsrörelsen och skillnaden var att den först nämnda betonade arbete med familjer och utbildning medan den senare försökte påverka hela samhället. I slutet av 1970-talet var dövmedvetenhetsrörelsen mest utbredd i USA och de nordiska länderna. I dessa länder var teckenspråkets status också bättre än på andra håll.

Finländarna definierade begreppet dövmedvetenhet 1979. Enligt definitionen var det frågan om en ideologi, enligt vilken döva ska se på sig själva som människor som har samma rättigheter i samhället som andra. En döv person måste hitta sin identitet, känna sig själv, det egna teckenspråket och den teckenspråkiga kulturens värde. Syftet var att arbeta för dövas mänskliga rättigheter, så att döva skulle bli jämlika med hörande. Centrala frågor i dövmedvetenheten var rätten att använda teckenspråk och att godkänna teckenspråket som undervisningsspråk i skolorna. Senare vid nordiska dövmedvetenhetsseminarier ansåg man att det skulle vara viktigt att dövföreningarna är dövmedvetna intresseorganisationer och fastställer målen för de önskade förändringarna.

Finlands första dövmedvetenhetsseminarium hölls vid Malminharju kurscentrum i början av 1980. Evenemanget hade drygt 50 deltagare och många av dem var unga. Under seminariet betonades dövas jämlikhet i samhället och dövkulturens betydelse för självkänslan. En dövmedveten person är medveten om sina rättigheter, skyldigheter och möjligheter och försöker påverka olika ärenden.