I olika yrken

I slutet av 1800-talet var Finland till övervägande del ett lantbruks- och hantverkarland. Största delen av de döva förtjänade sitt levebröd inom dessa branscher. I dövskolorna lade man grunden till hantverksyrken och dessutom skaffade sig många döva yrkeskunnighet genom att gå i lära hos hantverkare. På den tiden arbetade döva också bland annat som lärare, fotografer och kartritare. Vid sekelskiftet studerade många döva vid läroinrättningar inom konstbranschen och de arbetade med konst och inom konstindustrin. De banade med andra ord väg för kommande generationer av döva konstnärer.

Uppgifter om inom vilka yrken döva arbetade i början av 1900-talet fås till exempel från medlemsregistret för dövföreningen i Helsingfors, där även medlemmarnas yrken nämndes åren 1899–1946. Enligt registret arbetade döva främst som hantverkare, industriarbetare, tjänstefolk samt byggnadsarbetare. Det vanligaste yrket bland männen var snickare och kvinnorna arbetade vanligen som hembiträden eller tjänarinnor. Endast en liten andel arbetade inom andliga yrken.

I dövskolornas elevmatriklar finns även till viss del uppgifter om i vilka yrken eleverna arbetade efter skolan. Den första systematiska utredningen av dövas yrken gjordes dock först 1939. På den tiden arbetade största delen inom lantbruket, i hantverkaryrken och inom industrin. Av utredningen framgår att de vanligaste yrkena bland män var snickare, skoarbetare och bokbindare. Bland kvinnorna var de vanligaste yrkena hembiträde, sömmerska och hemvårdare.

Tre fjärdedelar av de döva bodde på landsbygden och tio procent fick sitt levebröd från lantbruk. Det här var mindre vanligt bland döva jämfört med den övriga befolkningen. Hantverksyrken var däremot vanligare bland döva än bland majoritetsbefolkningen. Döva ville bo i städerna där det var möjligt att träffa andra döva. De flesta döva klarade sig på egen hand.

Ekonomiskt svåra tider, såsom depressionsåren 1929–1933, hade större inverkan på sysselsättningen bland döva än den övriga befolkningen. Situationen började förändras efter krigsåren, men det var inte lätt att få arbete på grund av att gamla fördomar levde kvar. Man började ge yrkesvägledning på 1940-talet och lantbruksyrken rekommenderades till döva. På 1960-talet rekommenderades även nya yrken såsom tandtekniker, optiker och laborant samt olika kontorsarbeten. Småningom infördes yrkesvalstest för att hjälpa människor att välja en lämplig levnadsbana.

Enligt en undersökning som gjordes 1972 hade största delen av respondenterna, drygt tusen döva, fått sin utbildning i yrkesskolor för hörselskadade eller andra yrkesskolor, på yrkeskurser eller genom läroavtal. Drygt en tredjedel hade inte fått någon yrkesutbildning alls. Största delen av de döva som deltog i undersökningen arbetade inom industrin, vilket i undersökningen även inkluderade de gamla hantverksyrkena. På följande plats kom jord- och skogsbruk samt servicearbete. De nya yrkena inom databehandling syns redan i undersökningen, eftersom 20 av respondenterna var hålkortsstansare. Nästan hälften hade fast anställning.

Dövföreningarna underlättade också möjligheten att få arbete, eftersom informationen om bra arbetsplatser spreds via dem. Det här ledde till att det fanns många döva på samma arbetsplats. Detta underlättade också kommunikationen på arbetsplatsen. Dövhet kunde ibland också vara en fördel i arbetslivet, eftersom arbetsgivarna uppskattade att arbetstiden inte gick åt till att umgås med arbetskamraterna på samma sätt som för hörande arbetstagare.

Det fanns ingen separat yrkesutbildning för finlandssvenska döva. En sådan ordnades endast under en kort period i dövskolan i Borgå på 1950-talet. Därför sökte sig många finlandssvenska döva till Sverige, där de hittade studieplatser och arbete.

Enligt en undersökning som gjordes 2000 arbetade cirka hälften av de döva inom industrin. Näst mest döva arbetade inom serviceyrken, inom tekniska, vetenskapliga, humanistiska och konstnärliga områden samt inom administration. Inom mediebranschen arbetade cirka 10 procent av de döva. Social- och hälsovården sysselsatte cirka 6 procent av de döva, liksom lant- och skogsbruk.