Oralismen kommer till Finland

Under senare delen av 1800-talet växte kritiken mot användning av teckenspråk i undervisningen och det pågick en ständig debatt om vilken metod som var bäst. Talmetodens fördelar motiverades fortsättningsvis med sambandet mellan tal- och tankeförmåga samt att användning av teckenspråk hämmade talinlärningen.

När statliga dövskolor grundades i Finland övergick ansvaret för dövundervisningen småningom till hörande personer. Till följd av detta stärktes de oralistiska uppfattningarna. Den viktigaste opinionsbildaren var föreståndaren för skolan i Åbo, Carl Henrik Alopaeus. Till att börja med var hans inställning till undervisning i talat språk positiv, men skeptisk till undervisning på talat språk.

Senare ändrade Alopaeus åsikt. Han tänkte troligen att man ändå skulle få bättre resultat med talmetoden, särskilt i tal- och skrivfärdigheter. Han förespråkade dock talundervisning endast för elever som hade kvar rester av hör- och talförmågan. Alopaeus ståndpunkt blev ännu snävare och redan 1875 konstaterade han att talmetoden hjälpte döva att utveckla sin begreppsnivå och uttrycka sig. Övergången till talmetoden innebar dock att det behövdes separata skolor för elever från finsk- och svenskspråkiga familjer och att lärarna inte fick vara döva. Talmetoden skulle dock vara till nytta endast för dem som hade nedsatt hörsel och de som hade blivit döva.

Den finländska folkskolans fader Uno Cygnaeus tog också ställning till metoderna i dövundervisningen. Han utarbetade planer för folkskoleväsendet och bekantade sig bland annat med Weissenfels skola i Preussen där man använde talmetoden. Cygnaeus blev förtjust i talmetoden och ansåg att målet med dövundervisningen skulle vara att lära sig tala.

Dövskolan i Kuopio var den första skolan i Finland som började använda talmetoden. År 1874 tillträdde G. K. Hendell som föreståndare för skolan. Han hade bekantat sig med både skolan i Weissenfels och skolor i Norge och Sverige. Hendell var övertygad om fördelarna med talmetoden och började använda den med sina elever.

Hendell motiverade användningen av talmetoden med att den var praktisk och att målet uttryckligen var att fostra eleverna för det verkliga livet. Målet var också att avlägsna hinder som döva hade jämfört med hörande, så att de skulle kunna fungera med andra människor. Hendell ansåg också att döva kunde bli nyttiga samhällsmedlemmar genom undervisningen. Därmed skulle undervisningen vara inriktad på det praktiska livet och till sin karaktär enkel och vardaglig. Det här var det allmänna förhållningssättet hos de finländska oralisterna.

Hendell ansåg att undervisning som gavs på teckenspråk var komplicerad och säregen. Han dömde inte helt ut teckenspråket, utan ”naturliga tecken” och skriftspråk kunde användas när talmetoden inte var möjlig att använda. Däremot godkände han inte handalfabetet. Hendell erkände att undervisning med talmetoden var ytterst långdragen, men att resultaten ändå var mödan värd.

År 1874 publicerade Hendell en skrift om dövundervisning, där han motiverade oralismen och presenterade praxis för undervisning med talmetoden. Hendell hade samma grundtanke som Heinicke: döva skulle föras ut ur mörkret och få lära sig att tala.

Bland de tidiga oralisterna var det endast Alopaeus som kunde teckna, de andra visste knappt någonting om möjligheterna med undervisning på teckenspråk. De erkände dock att teckenspråket hade stor betydelse för döva.