Oralismens fader Samuel Heinicke och förnyaren av talundervisningen Moritz Hill

Samuel Heinicke, som anses vara oralismens fader, hade andra undervisningsmål. Precis som antikens filosofer ansåg han att det fanns ett samband mellan tal- och tankeförmågan. Heinicke påstod att man inte kunde uppnå abstrakt tänkande med teckenspråk. Att lära sig tala var enligt hans åsikt det enda sättet för döva att hitta sin plats i samhället, och teckenspråket isolerade döva från andra. Han ansåg också att teckenspråket hämmade talutvecklingen.

Heinicke framhöll att man inte fick ersätta avsaknad av hörselsinnet med synsinnet, eftersom synsinnet var en opålitlig förmedlare av tankar. Därför var det inte tillräckligt att endast lära sig tala, undervisningen skulle också ske med talat språk. Han ansåg också att dövas intellektuella nivå var sammankopplad med användning av rösten, eftersom alla tänker med hjälp av rösten. Problemet här var att döva som saknade hörsel och som levde isolerade från ljudvärlden inte hade ”namn” för saker och begrepp. Enligt Heinicke var det möjligt att lära döva att skriva och därmed att i princip använda ”visuella namn”, men han ansåg att det var onödigt. Heinicke ville inte använda skrivmetoden, eftersom han ansåg att skrivna tankar inte stannar kvar i sinnet, medan man kommer ihåg det som har uttryckts med rösten. Han ansåg att pantomimspråk var ”undermänniskans språk” (på tyska Untermensch).

Heinicke gjorde två uppfinningar för talundervisningen. Den ena var en s.k. ”språkmaskin”. Språkmaskinen var en apparat med en modell av tungan och halsen, och med den kunde man åskådliggöra produktionen av olika ljud. Man kunde både titta på och röra vid apparaten. Samma tanke tillämpades senare genom att eleverna fick röra vid både sin egen och lärarens hals för att känna hur ljuden bildades. I sin andra uppfinning utnyttjade Heinicke smaksinnet, varvid olika smaker motsvarade olika bokstäver. Smak av rent vatten motsvarade till exempel bokstaven a, sockervatten bokstaven o och olivolja bokstaven u. Den vätska som motsvarade en bokstav placerades på elevens tunga med en fjäder. Med hjälp av dessa två uppfinningar fick eleverna insikter i ljudspråket. Enligt Heinicke var det möjligt att uppnå strålande resultat med denna metod..

I början av 1800-talet verkade det som om abbé de l’Épées franska teckenspråksmetod skulle vara den vinnande metoden av dessa båda. Den tyska talmetoden rönte dock nya framgångar tack vare Friedrich Moritz Hill. Hill var föreståndare för ett dövlärarseminarium och han publicerade 1840 en bok om undervisning av döva barn.

Enligt Hill var det viktigt att talundervisningen för döva fokuserade på inlärning av naturligt språk i vardagen och det var också viktigt att det talade språket blev en naturlig del av vardagen. Det var viktigt att uttrycka tankar genom att tala. Hills grundidé var att döva barn skulle tillägna sig språket på samma sätt som hörande barn, dvs. genom att lära sig genom talat språk. Han tänkte liksom Heinicke att talat språk borde användas både i undervisningen och på fritiden. Hill hade stor auktoritet både som lärare och föreståndare för lärarseminariet och hans uppfattning fick stor spridning, även i de nordiska länderna.