Tal eller teckenspråk

Redan under antiken sammankopplades förmågan att tala och tänka. Slutsatsen var då att om människan saknar talförmåga så saknar hon också förmåga att tänka. Enligt Aristoteles var hörseln det viktigaste sinnet för kunskap och inlärning, och rösten ett verktyg för tanken. Han sa inte uttryckligen att det är omöjligt att undervisa döva, men det var så hans tankar tolkades ända fram till medeltiden.

Under medeltiden grundade sig kyrkans syn på döva å ena sidan på aposteln Paulus uttalande om att tron grundar sig på att lyssna och å andra sidan på en felaktig tolkning av kyrkofadern Augustinus skrifter. Detta ansågs betyda att döva inte kunde uttrycka sig själva. Under renässansen förändrades småningom synen på sambandet mellan dövhet och stumhet.

Benediktinermunken Pedro Ponce de León anses vara den första läraren som lärde sina elever att tala och skriva. Han undervisade två döva bröder i Oña kloster. Man tror att han även använde tecken i undervisningen, eftersom det benediktinska brödraskapet som hade förbundit sig till tystnadens disciplin hade utvecklat ett eget system med tecken och handalfabet för att kommunicera med varandra. Man tror också att Pedro Ponce de Leóns elever använde sig av ett språk som grundade sig på någon form av tecken redan när de anlände till klostret.

Därefter ansågs det att det viktigaste målet med dövundervisningen vara att lära sig tala. Det här motiverade schweizaren Johann Konrad Amman med hänvisning till Bibeln: eftersom människan är Guds avbild ska hon också tala på samma sätt som sin skapare. Ammans arbete hade stor inverkan särskilt i Tyskland, där undervisning med talat språk blev den dominerande metoden.

De första dövskolorna grundades i Europa på 1700-talet. Bland dessa var de viktigaste med tanke på undervisningsmetoderna dövskolan i Paris som grundades av den franske prästen och juristen abbé Charles-Michel de l’Épée på 1760-talet och skolan i Leipzig som grundades av den tyske organisten och läraren Samuel Heinicke.

Abbé de l’Épée använde talat språk, läppavläsning och handalfabet i sin undervisning. Han använde även tecken. Under L’Épées tid använde man redan ett franskt teckenspråk i den franska dövgemenskapen, men han började utveckla så kallade metodiska tecken, med vars hjälp det var möjligt att lära ut bland annat fransk grammatik. L’Épées mål var att hans elever skulle bli tvåspråkiga och behärska både skriven franska och franskt teckenspråk. För L’Épée var talat språk endast en metod för att förmedla tankar.