Reseprästens mångsidiga uppgifter

Dövprästerna var statligt anställda och därmed fastställdes ramarna för deras arbete av senaten, medan anvisningarna för det praktiska arbete utarbetades av domkapitlen. Till reseprästernas uppgifter hörde att ordna gudstjänster och själavård, hålla skriftskola samt sköta kyrkliga förrättningar inom sitt eget verksamhetsområde. Betydelsen av kristlig fostran betonades också och prästerna skötte även om hänvisningen av döva barn till olika skolor. Dessutom förde de register över döva i sitt område.

Redan innan reseprästerna valdes till sina uppgifter, föreslog man att de också skulle kunna fungera som ombud för Finlands Dövas Förbund. I praktiken innebar detta att de skulle sörja för dövas andliga och ekonomiska välbefinnande bland annat genom att hålla föredrag om lämpliga ämnen. Man ansåg också att de skulle utreda dövas hemförhållanden och utkomst samt bistå dem inför rätta. I arbetet blev prästerna tvungna att fungera som både socialarbetare och tolkar, eftersom personer som behärskade teckenspråk behövdes i många vardagliga situationer.

Reseprästerna var skyldiga att resa inom sitt eget verksamhetsområde åtta månader i året. Den övriga tiden arbetade de i sina hemstäder. Reseprästerna besökte vanligen de orter som hörde till deras områden en gång per år och de andakter som de höll samlade också folk från närområdena. När dövprästerna inledde sin verksamhet fanns det dövföreningar på endast cirka femton orter och på landsbygden fanns det knappt någon verksamhet alls för döva. De evenemang som dövprästerna ordnade skapade således också möjligheter för döva att träffa varandra och därmed hade evenemangen även en viktig social betydelse. Prästerna höll också kontakt med församlingsmedlemmarna med hjälp av cirkulärbrev och 1938 började man ge ut tidskriften Hiljainen Seurakunta (Den tysta församlingen), där det fanns andliga artiklar och artiklar om aktuella frågor.

När kyrkans dövarbete hade inletts uppkom runtom i Finland olika mötesformer, som blev återkommande sammankomster. Den mest betydelsefulla av dessa var dövas kyrkodagar. De första kyrkodagarna ordnades i Tammerfors 1908. Kyrkodagarna blev en tradition och de pågick vanligen i ett par dagar. Deltagarna kom inte bara från den ort där kyrkodagarna ordnades utan också från närområdet, och utöver andakter ingick bildande program. Efter krigen blev kyrkodagarna den viktigaste mötesformen vid sidan av gudstjänsterna. Innehållet blev mer andligt och de allmänbildande ämnena trängdes undan. Kyrkodagarna ordnades vanligen av lokala föreningar. Döva samlades också i bibelkretsar som ofta ordnades av diakonissorna för döva.