Samarbete mellan förbundet och föreningarna

Dövprästerna hade från första början nära kontakt med dövföreningarna och Finlands Dövas Förbund. Alla parter ansåg att samarbetet var värdefullt. För prästerna erbjöd föreningarna en naturlig informationskanal och i föreningarna var prästerna efterlängtade besökare bland annat för att de ordnade andakter och höll föreläsningar.

Vissa präster innehade också förtroendeuppdrag i föreningarna och förbundet. Huugo Nyberg fungerade som reseombud, styrelsemedlem i Dövas Förbund samt som redaktionssekreterare och chefredaktör för Kuuromykkäin Lehti. Nyberg hade en bestämd åsikt om att föreningsverksamheten skulle ha en stark betoning på fostran och bildning samt en kristen värdegrund.

Dövprästerna verkade på gränsen mellan två värdar. Deras verksamhet gav döva möjlighet att få kontakt både med varandra och med den hörande omvärlden. Samtidigt gav denna position dem möjligheter att kraftigt påverka riktningen och innehållet i dövas verksamhet, om de så önskade.

Efter krigen diskuterades uppgifter för döva lekmän i församlingarna och 1948 ordnades de första församlingskurserna. Syftet med dem var att öka dövas församlingskännedom och uppmuntra dem att verka i den egna församlingen. I programmet ingick andakter, bibellektioner och samtalsstunder samt möjlighet till fördjupning i andliga frågor. En kanal för aktiv verksamhet bland döva var också kyrkoråd för döva som verkade på olika orter.

På 1950-talet vaknade intresset för missionsarbete och stöd till döva i Afrika. Först samlades en missionssyförening under ledning av Eeva Malmila och 1955 grundades De Dövas Mission r.y., som bland annat stödde verksamhet i dövskolan i Keren i Eritrea.