Kyrkans anställda och teckenspråk

Av de första dövprästerna krävdes intyg från en dövskola över färdigheter i teckenspråk. Det finns varierande uppgifter bevarade om dessa färdigheter. Man vet att Huugo Nyberg tecknade vackert och att han lätt fick publiken med sig genom att krydda sitt teckenspråk med humor. Tuomo Itkonen som arbetade som dövpräst 1918–1923 konstaterade å sin sida att hans fingrar var klumpiga och att han därmed inte var någon mästare i teckenspråk. Han konstaterade också att prästen måste tala och teckna samtidigt samt dessutom betona sitt budskap med gester, eftersom församlingen ofta språkligt sett var heterogen. Det språk som dövprästerna använde har också kallats teckenspråk ackompanjerat med talat språk.

De första diakonissorna för döva hade ingen egentlig utbildning för arbete med döva eller i teckenspråk. I praktiken följde en ny diakonissa med Eeva Malmila i hennes arbete i Helsingfors under ett par veckor. Tillgången till undervisning i teckenspråk var knapphändig, varvid man ofta lärde sig språket i det praktiska arbetet. De första ”kuurojen huollonkurssit ja työntekijäin neuvottelupäivät” (kurs i dövvård och konferensdagar för anställda) ordnades 1956. På kursen behandlades frågor gällande dövhet, kommunikation, teckenspråk och social trygghet. På dylika kurser som hölls senare behandlades bland annat tecknande av psalmer eller bibelkretsar. På 1970-talet koncentrerade man sig på tilläggsutbildning för dövpräster, som bland annat omfattande frågor som gällde teckenspråk och dövhet.

Dövprästerna Lauri Paunu och Eino Savisaari arbetade aktivt för teckenspråket. Paunu hade redan tidigt kommit i kontakt med döva. Han framhöll redan på 1940-talet att teckenspråkiga utgjorde en språklig minoritet som hade rätt till sitt modersmål. Både Paunu och Savisaari var medlemmar i teckenspråkskommittén inom Finlands Dövas Förbund och deltog i arbetet med en teckenspråksordbok.

Översättning av kyrkliga texter till teckenspråk var en fortgående utmaning för dem som arbetade med döva. I praktiken var de anställda tvungna att förbereda sig inför olika evenemang genom att själva göra översättningarna till teckenspråk. Dövpräster och -lektorer utarbetade material för tecknande av gudstjänster och dessutom översatte de böner, trosbekännelsen och vissa psalmer. År 1988 publicerades den första videon med en teckenspråkig bibelöversättning av Markusevangeliet och den utgjorde grunden och förebilden för översättning av Bibeln till teckenspråk. Arbetet med att översätta Bibeln fortsatte och 2007 godkände kyrkomötet Lukasevangeliet på teckenspråk. Det här var första gången en översättning följde teckenspråkets struktur i stället för strukturen för tecknad finska.