Ändringar i målen

Abnormundervisningen utvecklas – undervisningsmålen ändras

Malms undervisningsmetod som var inriktad på tvåspråkighet fortgick i Finland fram till 1890-talet och bland lärarna fanns också begåvade döva personer. Att lära eleverna att tala diskuterades redan under Malms tid, talundervisning gavs endast till elever som hade anlag för detta.

I Europa började man på 1800-talet kritisera användningen av teckenspråk i dövundervisningen. De som understödde talmetoden ansåg att tankar inte kunde utformas utan tal och att användningen av teckenspråk hämmade talutvecklingen och därmed även tankeutvecklingen. Undervisningen borde alltså ges genom att tala och talat språk borde också användas utanför lektionerna.

Talmetodens seger över teckenspråksmetoden anses också ha påverkats av industrialismen, nationalismen och evolutionismen. Enligt evolutionismen var teckenspråket ett primitivt och stagnerat språk. Nationalitetsidén, å andra sidan, framhöll att kännetecknet för ett folk är att de talar ett gemensamt språk. Det centrala kravet under industrialiseringen var samhällseffektivitet och därmed skulle utbildningen svara på behovet av arbetskraft. Man ansåg att talförmåga var till större nytta än teckenspråk för döva med tanke på arbetslivet.

Dövskolan i Kuopio var den första skolan i Finland som tog i bruk talmetoden. G. K. Hendell var lärare i skolan, och han hade bekantat sig med metoden under sina studieresor. När Hendell blev föreståndare för skolan 1874, började han pröva talmetodens effekt på sina elever. Hans tanke var att alla läroämnen också skulle främja talinlärningen.

I hemländerna för abnormskolornas lärare och på möten i de nordiska länderna diskuterades införandet av talmetoden på 1870-talet. Talmetoden understöddes, men å andra sidan såg man också ett behov av att använda teckenspråket. Talmetoden fick officiell status först när man i Finland tillsatte en kommitté för att dryfta utbildningen i abnormskolorna. Kommittén rekommenderade att talmetoden skulle tas i bruk och utifrån dess förslag trädde 1892 en förordning i kraft som innehöll anvisningar om vilka undervisningsmetoder som skulle användas i dövskolorna.

Den primära undervisningsmetoden skulle vara talmetoden och endast de elever som inte gjorde framsteg med talmetoden fick undervisning med hjälp av läppavläsning och skriftspråk i S:t Michel. Endast i Jakobstad var det i undervisningen för s.k. överåriga tillåtet att använda tecken vid sidan av skriftspråk. Dövskolorna i vårt land gick dock gradvis över till talmetoden i olika takt.

I förordningen fastställdes också kompetenskraven för skolornas föreståndare och lärare. Föreståndaren skulle ha en akademisk examen och lärarna skulle ha genomgått folkskollärarseminarium. Dessutom skulle de ha genomfört utbildnings- och praktikperioden, dvs. auskulteringen. Efter 1892 anställde man inte längre döva lärare i skolorna, även om vissa fortsatte sitt arbete ännu några år efter detta.