På internatskolan

Elev på internatskola

Döva barn som började i skolan måste flytta till orter där det fanns en dövskola. I början av undervisningen var målet att eleverna skulle vara inkvarterade hos hantverkarfamiljer. På grund av kommunikationssvårigheter och negativa attityder övergick man snart till att inkvartera eleverna på internat.

I skolorna fick eleverna utöver kunskap och färdigheter möjlighet att skapa sociala relationer. I skolan skapade man ofta livslånga relationer, vilket innebar giftermål mellan döva och att teckenspråket överfördes till följande generationer. Samvaron under fritiden stärkte och upprätthöll teckenspråket.

Skoltiden var ofta den bästa tiden i livet för de döva, eftersom de då fick vara tillsammans med andra döva. En stor del av barnen hade inte före skoltiden haft kontakt med andra döva och ofta visste de inte ens att det fanns andra döva. De hade inte alltid ett gemensamt språk med de hörande hemma och de kunde tala om tiden före skolan som ”de sju vita åren”. Barnen kände sig ofta övergivna när de började skolan, men skolgången var samtidigt en positiv upplevelse när de hittade själsfränder och en kommunikationskanal. I skolan tog de äldre eleverna de små nykomlingarna ”under sina vingar” och såg till att de klarade sig.

Vid sekelskiftet blev teckenspråket ett förbjudet språk i dövskolorna och särskilt under 1910- och 1920-talen var teckenspråket förbjudet även på rasterna och på internaten. Barnen lärde sig ändå teckenspråket snabbt eftersom de tecknade med varandra i hemlighet på fritiden. I skolan växte de in i en social gemenskap som främjade språket och kulturen och som stärktes från generation till generation.