Undervisning med talmetoden

I början av 1900-talet undervisades över hälften av eleverna med talmetoden. Undervisning med enbart teckenspråksmetoden gavs inte, men cirka en femtedel undervisades med skrivmetoden och cirka en fjärdedel med en kombination av skriv- och teckenspråksmetoden. På 1930-talet undervisades cirka 70 procent av eleverna med talmetoden.

År 1904 infördes det så kallade fördelningssystemet, enligt vilket eleverna placerades i olika skolor eller klasser enligt begåvning. Alla antogs först till talskolorna där de senare delades in enligt talförmågan i a-, b- och c-elever. A- och b-eleverna undervisades med talmetoden och c-eleverna flyttades till skolor som använde skrivmetoden. Eleverna bedömdes enligt talförmågan och i praktiken togs ingen hänsyn till andra studieresultat eller begåvningar. Det här orsakade förvirring, avundsjuka och skam hos eleverna och lämnade djupa sår hos många av dem. Fördelningssystemet tillämpades i dövskolorna ända fram till 1960-talet.

I skrivskolorna användes i viss utsträckning även teckenspråk och tecken. Även i talskolorna fanns det enstaka lärare som ville använda teckenspråk. Lärarna ansåg dock att talmetoden var överlägsen och att undervisning med teckenspråksmetoden lämnade kvar döva i okunnighet. Å andra sidan skulle det ha varit svårt och tidskrävande för lärarna att lära sig teckenspråk.

Enligt reglementet från 1912 fick skolorna rätt fritt besluta om innehållet i undervisningen. Eftersom skolorna förberedde eleverna för det verkliga livet var det viktigaste ämnet artikulation dvs. uttal. På så sätt ville man hjälpa döva att bli så ”normala” människor som möjligt. Man ägnade upp till 20 timmar per vecka åt artikulationsundervisning, vilket innebar att den upptog nästan hela skoldagen. Även andra läroämnen undervisades med talat språk och läppavläsning.

Åskådningsundervisning var en central del i undervisningen och man använde bland annat bilder och föremål samt andningsövningar och gymnastik som stöd i undervisningen. I artikulationsundervisningen användes också speglar, skedar och tungspatlar. Inom den teckenspråkiga traditionen finns det återkommande berättelser om att den sked som sattes i munnen under uttalsövningarna inte tvättades mellan eleverna, vilket äcklade många. Hendells åsikt var att man i talundervisningen först skulle öva ljudproduktion och först därefter lära sig grammatik. Eleven måste förstå läpparnas, svalgets och tungans betydelse för talet. Detta gjordes genom att eleven höll den ena handen på lärarens talorgan och den andra handen på sina egna talorgan, och lärde sig genom att härma lärarens rörelser.

Resultaten av talundervisningen var inte särskilt goda, men man rekommenderade att den skulle användas alltid när det var möjligt. Arbetet krävde mycket krafter av både läraren och eleven. Eleverna måste hela tiden titta på lärarens mun och försöka urskilja minsta lilla rörelse. När skolveckan var slut måste eleverna fortsätta med läppavläsningen även under gudstjänsten på söndagen. De läste också läxorna högt under kvällarna på elevhemmet, där elevhemsföreståndaren kontrollerade läxorna. Eleverna hade dock inte alltid någon uppfattning om texternas innehåll.

Motståndet mot teckenspråket framkom tydligast i de fysiska bestraffningarna. Inom den teckenspråkiga traditionen finns det gott om berättelser om aga och fysiskt tvång i samband med talundervisningen. I berättelserna återkommer bestraffningar för användning av teckenspråk och direkt brutalitet: att bli slagen med kartkäppen på fingrarna, att stå i skamvrån, att få händerna bundna och bli lämnad utan mat. Fysisk bestraffning användes dock även i skolor för hörande i början av 1900-talet.

Trots dessa svåra upplevelser tyckte de döva i allmänhet att skoltiden var bra, eftersom de fick umgås med andra döva. Även om teckenspråk inte var tillåtet i skolan, tecknade barnen i hemlighet med varandra varvid teckenspråket spreds snabbt. Elever som förstod lärarens undervisning förklarade också på teckenspråk för de andra vad som hade lärts ut. Hemma hade de däremot inget gemensamt språk med den hörande familjen.