Talmetoden blir officiell

Inom den teckenspråkiga traditionen har tidpunkten för övergången till talmetoden ofta ansetts vara den så kallade Milanokongressen 1880. Under denna kongress tog man en strikt negativ inställning till teckenspråken och detta stärkte talmetodens ställning. Ett principbeslut i ärendet hade dock fattats i Finland redan tre år tidigare.

Ett möte för dövskolornas ledare ordnades i Helsingfors 1877. På mötet fattade man beslut om att man skulle övergå till talmetoden, eftersom den hade gett goda resultat. Å andra sidan konstaterade man att alla döva inte kunde undervisas med talat språk. För dem och så kallade överåriga elever skulle man grunda teckenspråksklasser. På mötet konstaterade man att ”naturligt teckenspråk” endast skulle vara ett hjälpmedel i undervisningen. Därmed hade principbeslutet om att övergå till talmetoden fattats. Emellertid undervisades elever på teckenspråk ännu i ett par årtionden.

Ärendet framskred när Senaten för Finland 1885 beslutade att sända en lämplig person för att bekanta sig med abnormitetsutbildningen utomlands. Till uppgiften valdes filosofie magister Valter Forsius, som under två år bekantade sig med dövutbildningen utomlands. Forsius lade fram ett förslag om ordnande av abnormitetsutbildning i Finland.

Forsius fick även utlåtanden av inhemska aktörer. Föreståndaren för skolan i Kuopio, Kustaa Killinen, klargjorde att man i Kuopio hade kunnat undervisa alla elever med talmetoden. Forsius bestämde sig till slut för att rekommendera en övergång till talmetoden.

Kommittén för abnormitetsskolor behandlade ärendet 1889. Då var endast föreståndaren för skolan i Jakobstad, Anna Heikel, emot en övergång till talmetoden. Hon ansåg att övergången till talmetoden var en direkt oförrätt gentemot döva. De som försvarade teckenspråket var dock endast ett fåtal. Det är inte heller känt hur döva lärare kommenterade situationen, eftersom de inte kunde arbeta som ledare för skolorna. De hade alltså inte tillträde till de möten där man beslutade om övergången till talmetoden. Men det är sannolikt att de motsatte sig beslutet.

År 1892 utfärdades slutligen en förordning om undervisningsmetoderna. År 1892 utfärdades slutligen en förordning om undervisningsmetoderna. Enligt förordningen blev skolorna i Kuopio och Åbo finskspråkiga talskolor och skolan i Borgå en svenskspråkig talskola. I den skola som skulle grundas i S:t Michel och i skolan i Jakobstad skulle undervisningen ske med skrivmetoden. I skolan i Jyväskylä skulle undervisningen av överåriga elever ske med skriv- och teckenspråksmetoden. När förordningen hade trätt i kraft anställdes inga döva lärare längre. I förordningen nämndes dock inte i vilka läroämnen undervisning skulle ges i dövskolorna. Undervisningsmetoden var alltså viktigare än vad man lärde sig i skolan. När förordningen hade trätt i kraft anställdes inga döva lärare längre. I förordningen nämndes dock inte i vilka läroämnen undervisning skulle ges i dövskolorna. Undervisningsmetoden var alltså viktigare än vad man lärde sig i skolan.

Skolorna övergick till talmetoden i egen takt. I Åbo fanns det en finskspråkig talskola 1892, men den gamla skolan där man undervisade på teckenspråk fortsatte parallellt med den ända fram till 1898. I Borgå övergick man till talmetoden 1896. Nya skolor grundades i S:t Michel 1893, Jyväskylä 1894 och Uleåborg 1898. I slutet av 1890-talet fanns det 339 elever i statens skolor.