Undervisningens inledningsskeden

Dövundervisningens inledningsskeden i Europa

De tidigaste omnämnandena om dövhet hittas i det forntida Egypten och Mesopotamien. Under antiken och medeltiden varierade förhållningssätten till dövhet, men den allmänna uppfattningen var att det inte lönade sig att undervisa döva eftersom man ansåg att hörselsinnet var väsentligt för inlärning. Under 1500- och 1600-talen verkade enstaka dövlärare, varav den spanska benediktinermunken Pedro Ponce de León var den första. De första dövlärarna hade som mål att lära döva att tala samt att läsa och skriva. I undervisningen använde man ibland också olika tecken och handalfabet.

De första egentliga dövskolorna grundades i Europa på 1700-talet. Samtidigt uppstod två olika skolor inom dövundervisningen. Den katolska teologen och juristen Abbé de l’Épée grundade en skola i Paris på 1760-talet. Organisten och läraren Samuel Heinicke grundade en skola i Leipzig. L’Épée använde tecken i sin undervisning och ansåg att teckenspråk är det naturliga språket för döva. Heinicke ansåg å sin sida att döva kunde hitta sin plats i samhället endast genom att lära sig tala och att användning av teckenspråk fördröjde talinlärningen. Dessa två undervisningsmetoder, den franska och den tyska metoden, kom snabbt på kollisionskurs med varandra på grund av att man var oense om sambandet mellan tal och tänkande

Dövskolor enligt båda metoderna grundades i Europa, och de skolor som grundades i de nordiska länderna var till att börja med inspirerade av den franska metoden. Den tyska metoden trängde slutligen undan den franska metoden i slutet av 1800-talet och teckenspråket fick ge vika i dövundervisningen i nästan hundra år.

De tidiga dövlärarna var i allmänhet hörande på grund av undervisningsmålen. Ett undantag var den franska döva Etienne de Fay (f. 1669). Han undervisade sina elever på teckenspråk och är ett gott exempel på hur dövas egen verksamhet har överskuggats av de hörande lärarna. De Fay verkade förutom som lärare även som arkitekt och bildhuggare.