Organisationsverksamhen

Föreningsverksamheten kommer igång

I Finland var döva den första abnormitetsklassificerade gruppen som i slutet av 1800-talet organiserade sig autonomt. Vid samma tid tog föreningslivet fart i vårt land och de första arbetarföreningarna inledde sin verksamhet. Liksom arbetarföreningarna hade även dövföreningarna som mål att höja medlemmarnas status i samhället. De var framför allt intresseorganisationer och öppnade en helt ny värld för döva. I slutet av 1800-talet grundades också välgörenhetsorganisationer. En sådan var bland annat understödsföreningen Kuuromykkäin Auttajayhdistys som grundades av hörande 1897.

En berättelse från dövas tidiga föreningsverksamhet är hur döva som bodde i Åbotrakten brukade samlas hemma hos dövskolans lärare Fritz Hirn och hans fru Maria. Det viktigaste vid dessa möten torde ha varit teckenspråklig samvaro samt att dela erfarenheter och diskutera ärenden som var viktiga för döva. När döva från landsbygden kom in till staden hade paret Hirn för vana att erbjuda dem nattkvarter. Fritz Hirn höll kontakt med rikssvenska lärare och föreningsaktiva. På 1870-talet hade han stiftat bekantskap med föreningsverksamheten i Sverige och han hade uppmuntrats att grunda en dövförening även i Finland. Eftersom allt fler elever utexaminerades från skolan i Åbo och Hirn önskade sig ett lugnare hemmaliv, började han organisera ett konstituerande möte för en förening. Föreningens stadgar fastställdes 1886 och enligt dessa var föreningens syfte att höja medlemmarnas sociala, kulturella och juridiska ställning.

Uppkomsten av den förening som grundades i Helsingfors 1895 påminde om uppkomsten av föreningen i Åbo. På 1890-talet började en liten grupp samlas hemma hos Valter Stadius familj. Det fanns ingen dövskola i Helsingfors, men i staden bodde tidigare elever från skolorna i Borgå och Åbo. Man kände till föreningsverksamheten i Åbo och diskuterade om det skulle vara möjligt att grunda en förening även i Helsingfors. När bildhuggaren Albert Tallroth flyttade till staden, fick man ny drivkraft i projektet. Tallroth visade sig senare vara en aktiv främjare av föreningsverksamhet för döva och under hans inflytande grundades föreningar även i Tammerfors och Vasa. Föreningens första ordförande var Hirns hörande son Julius som arbetade som redaktör i Helsingfors.

Helsingforsföreningens verksamhet under de första åren visar hur viktig föreningen var för sina medlemmar. En viktig verksamhetsform var upprätthållandet av en söndagsskola, vars syfte var att komplettera den otillräckliga utbildningen för döva. Samvaro under friare former erbjöds i form av olika nöjestillställningar såsom pantomimföreställningar och utflykter i naturen. I föreningen grundades en syjunta och ett idrottssällskap. Pengar till mindre bemedlade samlades in bland annat genom att grunda en sjukkassa med medel från kvällsfester.