Fastställande av målen

Kort efter grundandet av Finlands Dövas Förbund startade en livlig diskussion om föreningsverksamhetens mål. Man började årligen ordna representantmöten till vilka man bjöd in medlemmar från de lokala föreningarna för att fundera över hur föreningarna kunde arbeta för sina medlemmars bästa. Å ena sidan ansåg man att dövas samvaro var viktig, å andra sidan betonade man föreningarnas nytta för sina medlemmar.

I början bestod ledningen för Finlands Dövas Förbund av döva och personer som kände till deras värld bra. Från början av 1920-talet till mitten av 1930-talet innehades de beslutsfattande positionerna av personer som ansåg att det var viktigt att döva anpassade sig till majoritetskulturen. Verksamhetens tyngdpunkt låg då på upplysnings- och bildningsarbete. När sedan personer som var mer insatta i dövas behov kom in i ledningen omdefinierades målen. Rurik Pitkänen, som var döv, fungerade till exempel som redaktionssekreterare för Dövas tidskrift på 1930-talet. Han hade starka åsikter om dövas rättigheter och uppmanade föreningarna att lita på sina egna förmågor.

Under årtiondena förekom olika åsikter särskilt om teckenspråkets ställning, beroende på bakgrunden hos de personer som hörde till ledningen vid den tidpunkten. Oralismen påverkade inte bara skolorna utan även föreningslivet. Trots oralismen bevarades teckenspråket tack vare föreningarna som det språk som användes av gemenskapen. Man fortsatte att använda det teckenspråk som man hade lärt sig på skolornas internat i föreningarna, och teckenspråket blev vanligare uttryckligen till följd av föreningslivets utbredning. I takt med att andelen döva som hade gått i talskolor ökade, ökade också uppskattningen av talförmåga.