Jarmo Narmala

Jarmo Narmala (1929–1994) blev bekant för sina vassa men samtidigt humoristiska kåserier och artiklar i Kuurojen Lehti vars redaktionssekreterare han var åren 1964–1984. Han kände dövsamfundet och visste vad det var att vara döv och behärskade skrivandets konst. Jarmo Narmala skrev om vad döva saknade och vad de behövde – på den tiden var samhällets service ännu ganska ringa. Han försökte påverka i bakgrunden, uppmuntra andra och ge sitt eget kunnande för andras bruk.

Samhället strävar till att integrera handikappade genom att försöka få dem att förneka sitt lyte. Den här inställningen är fel. Döva måste få vara döva, det borde medges och beaktas i habiliteringen. Det är den enda rätta vägen till rätt integrering, men det vill man inte medge. Det behövs mera opinionsbearbetning.
Kuurojen Lehti nr 1/ 1974

Bakgrund

Jarmo Narmala föddes 1929 i Raumo. Han blev döv som sjuåring och gick i dövskolan i Åbo i fem år. Efter det ökade han sina kunskaper genom självstudier. Till utbildningen var han bokbindare och arbetade i Tavastehus på Arvi A. Karistos bokbinderi åren 1945–1961. Han gifte sig med Reeta Liisa Holopainen från Varkaus och paret fick tre barn. År 1961 grundade han Paperisampo Oy i Tavastehus och var dess verkställande direktör till år 1974 då företaget överfördes till Dövas Vårdhemsstiftelse. Han var chef för arbetscentret Sampola till år 1983. Jarmo kunde i Paperisampo också förverkliga sina samhälleliga mål genom att sysselsätta många döva, dövblinda och flerhandikappade döva.

Föreningsaktivist

Dövas föreningsverksamhet i dess många former stod Jarmos hjärta nära livet ut, man kan med skäl säga att Jarmo var med i allt: Finlands Dövas Förbund, Finlands Dövas Idrottsförbund, dövföreningen i Tavastehus och Dövas Vårdhemsstiftelse. Han var med om att starta dövförbundets ungdomsverksamhet och dövas kulturdagar tillsammans med Aura Ahlbäck.

Särskilt bra trivdes han som redaktionssekreterare för Kuurojen Lehti. Jarmo skrev i tidningen under signaturen ”Uuras Luuta” (Den flitiga kvasten) som sopade noga och tillspetsat, men det fanns också alltid humor i texterna. I sina artiklar tog han ibland tillspetsat ställning till hur det är att vara döv i ett hörande samhälle. Som skribent tog han fram missförhållanden, krävde korrigering av dem och kom med förslag.

Döva kan producera och ta emot på sitt sätt och sina villkor samma kulturformer som hörande: teater, dans, musik, sång… Döva har genomfört integrering inom de här områdena så långt det är möjligt för dem som döva. Nu borde det hörande samhället komma emot i den här integreringen; acceptera, stöda och också bekanta sig med och i mån av möjlighet delta i dövas kulturella aktiviteter..
Kuurojen Lehti nr 9/1978

Jarmo Narmala hade en stark tilltro till att döva själva kan påverka i samhället i frågor som gäller dem. Han vågade tala och skriva om viktiga saker och kunde göra det på ett sätt som berörde även om det inte alltid tilltalade alla.